Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Håkan Boström: Boström: Centern och Liberalerna är partier från skilda världar

På ytan kan Centern också tyckas vara ett liberalt parti. Men som statsvetaren Katarina Barrling förklarat i sin avhandling om partikulturer så skiljer sig C och L radikalt från varandra. Centern är närmast Liberalernas motsats.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Centern och Liberalerna har kommit i fokus under de senaste veckornas turer kring regeringsbildningen. De brukar kallas mittenpartier, trots att de numer står till höger om Moderaterna i många frågor och trots att Centern profilerat sig som ett av riksdagens mest radikala partier i värderingsfrågor.

I mitten står de främst för att de betraktas som möjliga samarbetspartners av både S och M. Det är förklaringen till att de, och då främst Centern, håller regeringsfrågan i sin hand.

Det är lätt att glömma bort att det rör sig om två ganska olika partier. Liberalerna har alltid varit Sveriges liberala parti. Det är ett parti som håller både individualismen och förnuftet högt, inte bara i retoriken.

Nu lever förstås inte L alltid upp till sina ideal. Originalen och de stora tänkarna återfinns sällan i partipolitiken. Men de individualistiska och akademiska idealen utmärker ändå Liberalerna. Därav den ständiga splittringen. Partiet rymmer till synes oförenliga representanter: den kulturradikala feministen Birgitta Ohlsson, den batongliberale partiledaren Jan Björklund, eller Landskronas starke man, Torkild Strandberg, som i över ett decennium gett SD inflytande över lokalpolitiken.  

Ett parti som företräds av individualister, som dessutom gärna ser sina egna idéer som uttryck för det rena förnuftet, hamnar lätt där. Förnuftet ger ju egentligen inga svar på var färden bär av, bara hur man ska ta sig fram. Ändå har inställningen ett värde. Man måste argumentera för sin sak, och man tolererar olika ståndpunkter i samma rörelse. Det är egentligen liberalismens kärna.

På ytan kan Centern också tyckas vara ett liberalt parti. Men som statsvetaren Katarina Barrling förklarat i sin avhandling om partikulturer så skiljer sig C och L radikalt från varandra. Centern är närmast Liberalernas motsats.

Centern präglas av en kollektivistisk partikultur. Känslostyrd om man så vill. Det är ett gammalt folkrörelseparti med stark identitet. Om Liberalerna, trots eller kanske tack vare sin splittring, stått still på nästan samma punkt genom sin historia, så har C intagit diverse extrempositioner. Från rasbiologi på 1930-talet över Åsa-Nissemarxism på 1970-talet till dagens nyliberala utsvävningar.

Förklaringen är nog att ideologin främst fungerat som sammanhållande kitt i Centern. Idéerna i sig har inte varit så viktiga. Ute i kommunerna spelar det mindre roll vad som står i principprogrammet. Ett parti som tagit sin egen ideologi på allvar, som Liberalerna, hade heller aldrig kunnat kapats av nyliberala Ayn Rand-proselyter, vilket skedde i Centern.

Skillnaden avspeglas också i regeringsfrågan. Liberalerna är splittrade, såväl i väljarkåren som i riksdagsgruppen. Någon nämnvärd intern opposition mot Annie Lööf finns däremot inte. Och det beror inte bara på framgångar i det senaste valet. I Centern är man lojal mot sina ledare.

Centerpartister må vara pragmatiskt när det kommer till jordnära frågor, som jordbruk och energi. Men partiet är inte kompromissvilligt kring sin egen identitet. Och just Centern har råkat få en nyckelroll i regeringsbildningen. Inte undra på att den gått i baklås.