Boström: Ett liberalt vägval

Liberaler i Sverige står inför ett vägval. Men det är samma vägval som alltid. Valet mellan en borgerlig, och delvis konservativ, höger – och en statsindividualistisk, och delvis radikal, vänster.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Vad innebär det att vara liberal? Frågan har ställt på sin spets efter att partiet med namnet Liberalerna röstat emot sin egen statsministerkandidat: moderaten Ulf Kristersson, en politiker som i högsta grad också kan beskrivas som liberal.

Den motivering Liberalernas partiledare, Jan Björklund, framförde i riksdagen var att han inte ville ge en ”högernationalism” som ”prövats i full skala i Europa under 1900-talet” inflytande. Björklund kan därför inte ens acceptera Sverigedemokraterna som ett stödparti till en borgerlig regering.

Den dramatiska retoriken har gjort ett fullfjädrat intåg i svensk politik efter riksdagsvalet. Det har hetat att liberaler måste välja rätt sida i historien, stå upp för demokratin och värna ”alla människors lika värde”. Som om det var vad som står på spel i Sverige 2018.

ANNONS

Statsministeromröstningen handlade snarare om den liberala tilliten till två allianspartier som L sedan flera år haft ett intimt samarbete med. Kan liberaler lita på att Moderaterna och Kristdemokraterna klarar att värna liberala värden i regeringsställning, även om de skulle vara beroende av SD:s stöd i blockskiljande voteringar?

Ett uttalat löfte från Ulf Kristersson har varit att en M/KD-regering inte skulle förhandla med SD. Men den skulle naturligtvis behöva anpassa sig i viss mån. Så vad skulle en sådan anpassning innebära? Troligen en mer konservativ slagsida än vad en ren alliansregering företrätt. Starkare försvar, fler poliser, högre straff, språktest för medborgarskap, kulturkanon? Ironiskt nog ståndpunkter som Jan Björklund själv drivit. Sveriges liberala parti har i ärlighetens namn under många år inte sällan framstått som mer konservativt än Moderaterna.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är, till skillnad från Liberalerna, officiellt, om än bara delvis och i varierande grad, konservativa partier. Men ett styre präglat av M/KD, med SD i baksätet, skulle knappast utmynna i något som skulle sticka ut från normala europeiska ståndpunkter. Det förefaller helt orimligt att M eller KD skulle gå med på något annat. SD besitter inte någon demonisk maktposition, och skulle rimligen också vara rätt nöjda med att byta sin isolering mot ett begränsat inflytande.

ANNONS

Liberaler står idag inför ett vägval. Men det är inte det drama från sagans värld, mellan totalitära mörkerkrafter och ljusets riddervakt, som det ibland framställs som. Valet står snarare mellan att alliera sig med en alltmer kulturradikal vänster (som Demokraterna i USA) eller med den konservativa, och oftast borgerligt lutande, motreaktionen mot denna radikalism (som liberaler i Danmark och andra europeiska länder).

För den svenska liberalismen är det inget givet val. När kulturkampen hamnar högre på den politiska dagordningen har det historiskt alltid splittrat liberaler. 1923 ledde den symboliska frågan om rusdrycksförbud till en partisplittring som varade i elva år. Förbudsvännerna samlades i det folkligare Frisinnade Folkpartiet. Förbudsmotståndarna i Liberala riksdagspartiet.

Frisinnet var kristet präglat. Motståndare till överhetssamhället, men samtidigt kulturkonservativt. Dess främste ideolog, Waldemar Svensson, utvecklade en långt gången modernitetskritik och menade att den urbana individualismen banade väg för ”allstatlighet”, det vill säga en allt mer långtgående statlig styrning. En sann individualism krävde i motsats förankring i kristna värderingar och ett fungerande lokalsamhälle.

Frisinnet levde länge kvar i Folkpartiet, även efter partisammanslagningen 1934, och inte minst på västkusten. I och med den allmänna radikaliseringen, och bildandet av Kristen Demokratisk Samling (föregångaren till KD), på 1960-talet kom dock frisinnet att föra en tynande tillvaro.

ANNONS

Vänstervågen runt 1968 innebar en ny utmaning för den organiserade liberalismen. Under intryck av syndikalistiska idéer förvandlades Liberala Studentförbundet till Frihetlig Vänster. Liberal Debatt bytte namn till Frihetlig Socialistisk Tidskrift. Individen skulle inte bara vara fri i förhållande till staten. Hela samhället skulle omorganiseras, med jämlikhet, företagsdemokrati och maximal autonomi för individen som ledstjärnor. Att Lars Leijonborg 1971 vann ordförandestriden i Folkpartiets ungdomsförbund över Per Gahrton (som senare var med och grundade MP) förhindrade troligen en brytning med moderpartiet.

Sedan dess har svensk liberalism vandrat högerut. 1970-talets vänstervåg dog ut. Nyliberala vindar blåste upp under 1980- och 1990-talen. Men nyliberalerna, speciellt de yngre, delade ofta 1970-talsradikalismens autonomisträvan. Individen skulle frigöras från alla förtryckande sammanhang. Det fanns inget samhälle. Den lätthet med vilken nyliberala föreställningar förvandlades till teknokratisk statsindividualism, bäst exemplifierat i den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldts resa, bär syn för sägen.

Förståelsen för de djupare sociala sammanhang och värderingar som möjliggör verklig individualism – det idéarv som i olika varianter fanns hos den moderata konservatismen och det folkpartistiska frisinnet – har inte förvaltats särskilt väl av dagens svenska borgerlighet. KD har oftast fått nöja sig med att agera transportkompani i en teknokratisk och ensidigt ekonomifixerad Allians. Den konservativa motreaktionen idag bör förstås mot denna bakgrund.

ANNONS

För visst finns det ett val att göra för liberaler. Ett val som funnits där hela tiden och som på många sätt är ofrånkomligt. Valet mellan statsindividualismen å ena sidan, och ett fritt civilsamhälle, som just genom att det är självständigt tenderar att bli konservativt, å den andra. Den svenska modellen präglas inte av gammaldags socialism. Den präglas av föreställningen att staten kan och bör frigöra individen, från familj, civilsamhälle och numer även nationell identitet. Det är nyvänsterns form av individualism. Men den skapar inte starka individer. Det är en individualism som bygger på ett beroende av staten, på ”upplysningskampanjer”, värdegrunder och social ingenjörskonst. Modellen främjar känslosamhet och kommersialism, konsumtion snarare än produktion, samtidigt som den gör samhället mindre borgerligt. Det är därför konformismen paradoxalt framstår som mer långtgående i Sverige än i många mer konservativa länder, trots att Sverige på ytan hyllar individuell autonomi.

Vänstern har, sedan den övergav ambitionen att omstöpa samhällets ekonomi i grunden, istället gått in för att omforma våra tankar. Varje gemenskap som kunnat ge mening, varje identitet, varje berättelse, kort sagt det borgerliga samhällets kärna, har satts under dekonstruktionskniven. Allt oftare med statens resurser och tvångsmedel i ryggen. Det är knappast ett mindre hot mot verklig individualism än vad den ekonomiska socialismen var. Kultur och ekonomi hör samman. Ett samhälle där stora delar av den unga generationen blir inåtblickande, ängslig och följsam kommer inte föda särskilt många nya entreprenörer eller självständigt tänkande medborgare.

ANNONS

Narcissism leder inte till gott ledarskap, vare sig i privatlivet eller arbetslivet. Ett sådant samhälle skapar inte ansvarstagande individer. När normer monteras ned kliver staten, terapeuterna och juridiken in.

Tidskriften Liberal Debatt förordar sedan något år åter vänstersamverkan. De är inte ensamma. Sverigedemokraterna har blivit det perfekta slagträt för de som vill driva Sverige i vänsterliberal riktning. Det enda anständiga i denna världsbild blir att inta motsatt ståndpunkt till SD. Givetvis finns det skäl att ta avstånd från inslag i det tankegods som SD framför. Men det bör göras i varje sakfråga för sig. Det är inte en självständig hållning att agera motpol. Speciellt inte när detta utvidgas till misstro och ett avståndstagande mot högern generellt. Den polariserande hållningen har mer med känslor och positionering att göra än med liberalism.

Frisinnad Tidskrifts redaktör, Staffan Werme, skrev nyligen på sin blogg (9/11) om hur Annie Lööf och Jan Björklund just nu bidrar till att förvandla politiken från sakpolitisk debatt till en kamp mellan onda och goda krafter. Att koncentrera ondskan till de andra är motsatsen till den kristna och humanistiska insikten att det onda finns inom oss alla. En demonisering av motståndaren där det värsta görs representativt för helheten. I själva verket en spegelbild av det man säger sig vilja bekämpa: Intolerans. Fördomar. Seger eller död! Den liberala demokratins grund är samtal, saklighet, förhandlingar och kompromisser. Det självförhärligande, kompromisslösa språket spelar istället de radikalkonservativa krafterna i händerna. USA har nästan slitits isär av denna tendens. Med svensk pragmatism, sakpolitik eller europeisk liberal tradition har det väldigt lite att göra.

ANNONS
ANNONS