Det var fullsatt på stadsbiblioteket när GP anordnade valdebatt med de ledande Göteborgspolitikerna på tisdagskvällen.
Den fråga som får sägas engagera politikerna mest är onekligen planerna på att ombilda kommunala hyresrätter till bostadsrätter. Det är en konkret och tydlig konfliktlinje med ideologiska förtecken. Både Axel Darvik (L) och Martin Wannholt (D) framhöll värdet i att få äga sin egen bostad.
Darvik menade att det är en frihetsfråga att kunna inreda sitt eget hem. Han pekade på att uppdelningen i hyres- och bostadsrätter skapat stora klyftor då hyresgästerna inte fått del av de senaste decenniernas värdestegringar. Wannholt menade att möjligheten att förvärva sin kommunala hyresrätt för många låginkomsttagare är enda sättet att ta sig in på bostadsrättsmarknaden.
Daniel Bernmar (V) invände att för varje hyresrätt som ombildas så blir bostadskön längre, vilket slår mot de mest utsatta. Låginkomsttagare kan dessutom bara gynnas av ombildningar om kommunen rear ut den gemensamma egendomen, menade han.
Det är på sätt och vis uppfriskande med ideologiskt tydliga motsättningar. Men de innebär alltid ett mått av förenkling, och därmed blir argumenten också tyvärr lätt vilseledande.
Darvik och Wannholt har förstås rätt i att de som i dag bor i en kommunal hyresrätt gynnas av möjligheten att kunna ombilda sin bostad. Det är inte så enkelt som att kommunen ”rear ut” hyresrätterna – fastigheterna är rent marknadsmässigt värda mer som bostadsrätter än som hyresfastigheter på grund av hyresregleringen.
Men Bernmar har likaledes en poäng i att de som står i hyreskön är förlorare på utförsäljningar. Gör kommunen sig av med beståndet av äldre, billiga, hyresrätter så finns det inga sådana att tillgå i framtiden. Eller mer egentligt: vi byter system till ett där socialtjänsten tillhandahåller billiga hyresrätter enbart till dem som inte kan klara sitt boende på annat sätt, så kallad ”social housing”, medan vanliga löntagare är hänvisade till att köpa sin bostad eller hyra av privata hyresvärdar. En modell som är vanlig i andra länder.
Drar man detta till sin ideologiska spets – att alla som vill får ombilda i kombination med fri hyressättning på hyresmarknaden – så kommer marknaden automatiskt att skapa en kraftig bostadssegregation där enbart de med goda inkomster har råd att bo centralt. Detta är övertydligt i städer som London och New York. Stockholm uppvisar liknande tendenser efter att man där genomdrivit omfattande utförsäljningar av kommunala bostadsrätter.
Det är en nyliberalism som får sociala konsekvenser, vilket förespråkarna för den linjen sällan är öppna med. Man behöver inte vara någon ideologisk motståndare till privat ägande – som Vänsterpartiet – för att inse det.
Den styrande Göteborgsalliansen har också haft en mer pragmatisk hållning till ombildningar. Som Emmyly Bönfors (C) påpekade eftersträvar styret ”blandat boende”. Tanken är inte att sälja ut alla hyresrätter utan att uppmuntra ombildningar i stadsdelar som i dag kraftigt domineras av hyresrätter. Det är en sund hållning. Kommunala hyresrätter i innerstaden är ofta inte tillgängliga för invandrare och andra inflyttade.
Erfarenheten talar också för att en blandad innerstad skapar den bästa trivselfaktorn. En stadskärna behöver tillräckligt med köpkraft för att kunna erbjuda ett bra och varierat serviceutbud. Men blir den ett reservat för höginkomsttagare så trängs mycket av den verksamhet ut som gör staden levande och attraktiv. Resonemanget blir krystat om det tillämpas på de välbemedlade villaförorterna men det har bäring på den centrala staden.
Bostadsfrågan är egentligen bara en del av den större frågan om segregationen i Göteborg. Som Axel Josefson (M) påpekade är den helt centrala åtgärden att få fler göteborgare i arbete. Sysselsättningen är avgörande för både skatteintäkter, jämlikhet och integration. Josefson berömde sig också för att styret bidragit till flera stora företagsetableringar, såsom en ny batterifabrik.
Att motverka segregationen handlar också om att få bukt med brottsligheten. Som Jonas Attenius (S) framhöll är det i första hand staten som via polisen kan stärka ordningsfunktionen. Kommunen har bäst verktyg för att arbeta förebyggande.
Göteborgs stad satsar också stora resurser på de utsatta områdena. Exempelvis får skolor där upp till 60 procent i extra anslag. Även de kommunala bostadsbolagen gör mycket stora insatser. Resurser är dock inte allt. Både Axel Darvik (L) och Jörgen Fogelklou (SD) underströk vikten av ordning och konsekvenser vid regelbrott.
Det är korrekt. Förebyggande arbete för att motverka segregation, utanförskap och kriminalitet handlar inte om att ”vara mjuk” eller bara omfördela resurser. Det handlar om att kombinera möjligheter med krav. Krav innebär att ta människor på allvar. Men de måste också känna att det är värt att följa reglerna.
Karin Pleijel (MP) framhöll att man måste lyssna på dem som bor i de utsatta områdena om man ska bryta segregationen. Det är en viktig poäng. Lösningar ovanifrån blir sällan lyckade, hur många miljoner som än plöjs ned i projekt och lokaler. Det krävs människor med drivkraft för att åstadkomma resultat. Det kommunen kan göra handlar ofta om att skapa förutsättningar för medborgare att själva och tillsammans med varandra skapa en bättre stad.
Det som förenar de flesta göteborgare är att de vill bort ifrån är ett styre som inte lyssnar på medborgarna. Staden har kommit en bit på vägen bort från pampvälde, men byråkratin är fortfarande en stark maktfaktor och avståndet kan även vara stort mellan fullmäktige och vanliga medborgare.
Den politiker som är beredd att sätta prestige, ideologiska käpphästar och taktik åt sidan för att förankra sina lösningar och skapa bred entusiasm för dem kommer troligen belönas av väljarna.
