När en person beviljats uppehållstillstånd kan denna ansöka om statliga bidrag som till exempel etableringsersättning. Pengarna betalas ut i efterskott vilket innebär att nyanlända är utan inkomst tills att ansökan är behandlad och godkänd. Under denna period, som brukar omnämnas som ”glappet”, hänvisas man till att söka ekonomiskt bistånd hos kommunen.
När ansökan om etableringsersättning verkställs betalas bidraget ut retroaktivt. Det innebär att personen får ersättning för samma period som manredan fått ekonomiskt bistånd för. Även om det rör sig om en begränsad period är det ett systemfel att nyanlända kan få dubbla ersättningar. Det är ett slöseri med skattemedel och det skickar felaktiga signaler från det svenska samhället.
I början av 2017 stoppade Vansbro som första kommun de dubbla ersättningarna och införde i stället ett förskottslån. De aktuella personerna får ett förskott från kommunen och när det retroaktiva bidraget kommer görs en individuell avbetalningsplan för den eller de månader som man har fått ersättning från kommunen.
I Vansbro, som är en liten kommun, räknade man med att förändringen skulle beröra cirka 100 personer årligen och att kommunen skulle spara mellan 1,5 och 2 miljoner kronor. I Sundbyberg – som förra veckan introducerade en liknande lånemodell – betalade manförra åretut cirka 580 000 kronor i så kallad ”glappersättning”. Även kommuner som Växjö och Sigtuna har introduceratliknande system.
Det är utmärkt att dessa kommuner gör vad de kan för att täppa till hål i systemet – och fler borde ta efter. Ännu bättre vore att se över systemet på nationell nivå. Det är viktigt att komma ihåg att dessa ”etableringslån” egentligen inte handlar om att ersätta bidrag med lån utan om att stoppa dubbla bidrag. Det är ett steg i rätt riktning men det behövsskarpa förslagpå nationell nivåom hur ansvaret för nyanländas försörjning i större utsträckning kan flyttas från staten till individerna.
Centerpartiet har tidigare föreslagit att etableringsersättningen ska göras om till ett etableringslån, ett system inte helt olikt det som finns i Israel och Kanada. Enligt förslaget skulle det likna utformningen på det lån som studenter har möjlighet till – med en mindre bidragsdel och en större lånedel.
Det skulle vara en signal om att den som kommer till Sverige förväntas bidra till gemensamma. Men rent kostnadsmässigt är den stora utgiften inte den ersättning som betalas ut under den så kallade etableringstiden, utan det som händer när dessa två år har gått. Eller snarare: det som inte händer. Det tar alldeles för många år för nyanlända att bli självförsörjande och under tiden bekostas deras uppehälle av skattebetalarna. Den utvecklingen måste brytas.
