Att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) motsätter sig delar av Sverigedemokraternas politik är fullt rimligt. Vad som däremot inte är det är att rösta emot sin egen politik därför att SD röstar för densamma. För drygt en vecka sedan valde de som bekant att fälla sin egen statsministerkandidat – risken att Sverigedemokraterna skulle börja ställa orimliga krav ansågs vara så hög att de inte ens ville låta Ulf Kristersson försöka regera.
I valrörelsen var det inte främst Sverigedemokraternas hjärtefråga – migrationspolitiken – som stod i centrum för kritik och granskning, utan partiets kontroversiella åsikter i frågor som EU och abortgräns.Den riksdagsledamot som är genuint orolig för att SD ska få inflytande i sådana frågor på grund av att deras ledamöter trycker på grön eller gul knapp i en omröstning om Kristersson som statsminister, har givetvis goda skäl att själv trycka på den röda.
En sådan oro utgår emellertid från två osannolika premisser; att Jimmie Åkesson faktiskt skulle ställa sådana krav och att Ulf Kristersson skulle tillmötesgå dem.De bortser även från det faktum att en borgerlig regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna inte bara skulle vara beroende av Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd. Den skulle också vara beroende av stöd från Centerpartiet, och indirekt även från Liberalerna
Därmed skulle Lööf och Björklund ha makt att fälla regeringen om de anser att den ger Sverigedemokraterna för mycket inflytande. Det är något som inte bara Ulf Kristersson måste förhålla sig till när regeringspolitiken utformas; det är också något Jimmie Åkesson måste ha i bakhuvudet när han formulerar sina krav. De flesta av SD:s väljare vill nämligen inte ha fyra år till med Stefan Löfven. I SVT:s vallokalsundersökning angav 58 procent av dem att de betraktar sig som höger, en ökning med 14 procentenheter sedan valet 2014. Enbart 8 procent av SD:s väljare placerade sig till vänster på skalan.
Det är inte bara deras väljare som gått från vänster till höger, utan även partiet. Även om företrädare för borgerliga partier konsekvent undviker att kalla SD för ett högerparti går det inte att förneka att det rört sig åt höger de senaste åren; inte minst i ekonomiska frågor. Vidare är det tydligt att man i SD:s ungdomsförbund ser sig som höger – eller åtminstone starkt identifierar sig som anti-socialistisk. I valrörelsen kampanjades det till exempel för att ”stoppa sosseriet”.
Sverigedemokraterna skulle givetvis inte låta Kristersson regera till vilket pris som helst, men de skulle knappast fälla hans regering för att den inte vill sänka abortgränsen eller folkomrösta om EU. Den fråga som SD verkligen bryr sig om är migrationspolitiken – där har de mer eller mindre redan vunnit i och med att både M och S anammat liknande positioner.
Det är dags för C och L att inse detta. Med en socialdemokratisk regering skulle Sverige inte få en betydligt mer generös migrationspolitik, däremot fyra år till av höga skatter, växande utanförskap och långa vårdköer. Även det är ett sätt att ge SD inflytande.
