Boscanin: Det behövs fler nej-sägare i politiken

Även om väljarna tenderar att uppskatta politiker med ryggrad så är det partiet som har makten att avgöra förutsättningarna för en fortsatt politisk karriär. Inte sällan premieras ja-sägare, medan obekväma personer flyttas ned eller helt stryks från listorna.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Att enbart omge sig av ja-sägareärdestruktivt – särskilt inom politiken. Det behövs människor som inte alltid strykerpartietmedhårs, utan som sägerifrån när de inte håller med. Då kan man antingen komma att upptäcka att man själv har fel, eller så tvingas man vässa sina argument.

Nej-sägare må vara värdefulla, menär oftaimpopulära, åtminstonebland partiledningar. Det är något som vi sett tidigare på såväl lokal som nationell nivå. I Göteborg har vi den tidigare moderaten Martin Wannholt, numera partiledare förDemokraterna,i riksdagen finns personer som Finn Bengtsson (M), Staffan Danielsson (C) och Amineh Kakabaveh (V), för att bara nämna några.

Även om väljarna tenderar att uppskatta politiker med ryggrad – som står upp för sin åsikt även när den anses vara kontroversiell – så är det partiet som har makten att avgöra förutsättningarna för en fortsatt politisk karriär. Inte sällan premieras ja-sägare, medan obekväma personer flyttas nedellerhelt stryks från listorna. När Miljöpartiet i helgen skullesättalistantill Göteborgs kommun var Henrik Munck inte medpåvalberedningens förslag.

ANNONS

Till saken hör att Munck, i strid med partilinjen, har kritiserat Västlänken. Något hanhävdaratt man som politiker inte ”får”göra,då det får stora konsekvenser (GP 30/1).Och visst stämmer det som Munck säger. Partier har en påfallande låg tolerans för personer som är motvalls.

Det är viktigt att göra en distinktion mellan individuella och kollektiva åsiktsskillnader. När S och MP i regeringsställning står för två olika linjer samtidigt skapar det en otydlighet för medborgarna, vilket bör kritiseras. Att enskilda personer anmäler avvikande åsikt är något annat och bör i högre utsträckning bejakas.Det visar att partierna är levande och demokratiska.

Man kan ha förståelse för att partier vill visa enad front utåt. Samtidigt måste man komma ihåg att politiker inteprimärtär valda för att tjäna sinapartiorganisationer, utan för att tjäna medborgarna. Därför blir det paradoxalt om man som politiker inte vågar agera i medborgarnas intresse, för att man riskerar att straffas av partiet.

Även priset för att tysta ned, eller göra sig av med, obekväma personer kan på sikt bli högt. Den tidigare moderatledda regeringens hantering av migrationspolitiken är ett tydligt exempel på det. Om man redan 2013 hade lyssnat på personer som den dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) – som ville diskutera vilka volymer som Sverige klarar av att ta emot – hade hösten 2015 inte behövt bli så omtumlande som den blev

ANNONS

Istället smutskastades Billström från alla möjliga olika håll, inte minst internt. Moderaterna fick senare betala för sin politik i förtroendekapital och samhället i kronor och ören; pengar som inte alltid gått till att hjälpa dem som behövt det mest. Förhoppningsvis försöker Ulf Kristersson (M) motverka liknande misstag genom att omge sig med personer som vågar utmana honom. Det är något somfler partier, i såvälriksdagensom i Rådhuset, borde sträva efter.

ANNONS