Det minsta medborgarna kan kräva av politikerna är att de använder skattepengar varsamt. Det innebär inte bara att det ska finnas en tydligt plan för vad som ska uppnås med hjälp av våra gemensamma resurser, det kräver också att det finns en kontrollfunktion. Ett vällovligt syfte är inte mycket värt om det inte uppnås i praktiken.
SVT rapporterade i veckan att den svenska biståndsbudgeten är större än någonsin. I år uppgår den till 49 miljarder kronor, vilket är nästan lika mycket som försvarets budget. Men myndigheten som hanterar frågan, Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida), saknar kapacitet för att hantera de stora beloppen. Detta hävdar Bo Göransson, som var generaldirektör för Sida mellan 1995 och 2003.
Enligt Göransson skulle Sida behöva anställa 300 (!) personer för att hantera beloppenman förfogar över. I dag hanterar Sida situationen genom att ge en stor del av pengarna till FN och låter därutöver ett stort antal av projekten på plats drivas av andra organisationer, vilket gör attSidahamnar längre ifrån projekten.
Nyligen publicerade Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) en granskning av huruvida svenska biståndsinsatser är hållbara. Begreppet ”hållbarhet” fokuserar i detta sammanhang på ”livskraften och livslängden för det som biståndsfinansieringen åstadkommit när finansieringen dras tillbaka”. Det vill säga: Vad finns kvar när det svenska biståndet upphör? Svaret på frågan är i de flesta fall: ingenting.
EBA tittade på utvärderingar av 114 biståndsinsatser som gjorts mellan 2012 och 2014. Endast 20 bedömdes som hållbara. 46 insatser bedömdes som delvis hållbara och 48 insatser – nästan hälften – bedömdes som ohållbara.Vi är med andra ord världsbäst på att ge pengar till bistånd – men inte ens var femte krona kan bedömas som hållbar.
Problematiken är knappast unik för Sida utan förekommer också när det gäller bidrag till det svenska civilsamhället. Det har till exempel uppmärksammats hur Sveriges förenade muslimer som tidigare fått bidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Göteborgs stad bland annat bjudit in föreläsare som spridit kvinnohat. Detta uppdagades dock inte genom någon uppföljning från de instanser som delat ut bidragen, utan genom granskning från den liberala tankesmedjan Timbro och Aftonbladet.
Socialdemokraterna i Göteborg har gått ut med att de vill se tydligare krav på att de föreningar som får bidrag följer demokratiska principer. Med det menas att föreningarna ska ta tydligt avstånd från hedersförtryck och våldsbejakande extremism. Det är ett utmärkt förslag, men måste kombineras med bättre kontroll om det ska kunna göra någon skillnad.
Förra året delade bara Göteborgs stad ut 64 miljoner kronor i bidrag till 931 olika föreningar. Det torde vara omöjligt att kontrollera att varje förening agerar i enlighet med demokratiska värderingar och att pengarna används så som det är avsett. När Göteborgs stad beställde en extern konsultrapport från revisionsföretaget KPMG framkom dessutom att ansökningarna i många fall inte behandlas i enlighet med regelverket. Till exempel så fick en förening nytt bidrag, trots att den inte uppfyllde det grundläggande kravet om att styrelsen ska ha återrapporterat om hur tidigare bidrag användes.
I politiken är det inte tanken som räknas, utan resultatet. Det är stötande att så mycket pengar delas ut i bistånd och bidrag på tveksamma grunder och med bristande uppföljning. Våra gemensamma skattepengar ska användas där de gör verklig nytta och inte för att vinna godhetspoäng. En starkare kontrollapparat är nödvändig om staten ska kunna upprätthålla sin del av samhällskontraktet.
