Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ex-president. Barack Obama har lämnat Vita huset efter åtta år.

Johan Ingerö: Bokslut  Obama

Lyskraften kring hans person dämpades aldrig. Men Obama lämnar efter sig ett sargat parti och ett USA präglat av klyftan mellan stad och land.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den känns rätt avlägsen nu, den där yran som rådde när Barack Obama valdes till president och under hans första år vid makten. På Youtube kunde man beskåda klipp med fans som svimmade på hans massmöten. Såväl hans demokratiska som republikanska rivaler klagade över bristen på kritisk rapportering. Och kort efter att han svurit presidenteden meddelades från Oslo att Obama skulle hedras med Nobels fredspris. Eller som en amerikansk kommentator beskrev det: ”han har fått pris för att han inte är George W Bush”. Åtta år senare, och med Donald Trump som tillträdande president, är tiden kommen att påbörja det långa arbetet med att utvärdera Obamas presidentskap. Vad har han åstadkommit, och vilket blir hans eftermäle?

En sak som torde stå klar är att han inte levde upp till förväntningarna. Det kunde ingen ha gjort, inte när de var så högt ställda. Hans rörelse gjorde honom en otjänst genom att behandla honom som en messiasfigur, ett slags metafysiskt ideal ställt över all partipolitik. Barack Obama var och är politiker ut i fingerspetsarna, på gott och ont. Kanske är detta en delförklaring till de starka känslor han väcker. För anhängarna blev det ännu viktigare att försvara honom när motgångarna började komma. För motståndarna blev det i deras tycke oförtjänta skimret kring hans person en provokation i sig. Och på flera punkter har hans presidentskap lett till besvikelser, som i sin tur ger flera delförklaringar till Trumps valseger.

Barack Obama övertog en ekonomi i mycket dåligt skick. Den finanskris som utbröt 2007 och följdes av den stora bankkrisen valåret 2008 rev upp sår som är lätta att underskatta från svensk horisont. Obama berömmer sig av att ha fått någorlunda ordning på ekonomin. Men det är delvis en illusion. Naturligtvis har en viss återhämtning skett, allt annat hade varit märkligt. Men återhämtningen är svag (cirka två procent årligen sedan finanskrisens slut, den klenaste återhämtningen sedan fyrtiotalet) och har till stor del byggts med lånade pengar och konstgjort låga räntor. Försäljningen inom den ”räddade” bilindustrin motsvaras till nästan hundra procent av privat upplåning. Partyt på finansgatorna återupptogs rätt snabbt, men på de stora ytorna mellan de dynamiska kustområdena har det gått trögare. Där har reallönerna inte orkat hänga med prisutvecklingen, vilket gjort många inlandsbor fattigare.

Deras villkor har inte blivit bättre av att Obama lagt reglering efter reglering på de näringar som inlandet är beroende av. Så sent som före nyår valde den avgående presidenten att naturskydda 1,35 miljoner tunnland mark i delstaten Utah. Snart sagt alla valda politiker i det aktuella området är emot beslutet, som träffar en mängd lokala näringar rätt i veka livet. Så har konflikten mellan stad och landsbygd fördjupats i Obamas USA. Livet på arbetsmarknaden utanför kuststäderna fördyrades, den rekordstora statsskulden tilläts ticka vidare och nästa ekonomiska bubbla pumpades större för var dag som gick.

Barack Obamas stora signaturreform, sjukvårdspaketet Affordable Care Act (i dagligt tal kallad ObamaCare) spelade en undanskymd roll i Demokraternas valkampanj. Skälet är att den i flera delar har misslyckats. Något förenklat är ObamaCare ett äktenskap mellan marknaden och den offentliga sektorn. Att teckna sjukförsäkring gjordes obligatoriskt, och staten reglerade i sin tur vad försäkringarna skulle innehålla. Men det hela blev ett Bergman-äktenskap. Flera försäkringsbolag har valt att lämna systemet, vilket skapat försäkringsmonopol i flera delstater. Friska personer med goda inkomster har föredragit att betala böterna framför att teckna en försäkring som de inte litar på. Därmed försvann såväl konkurrensen som den riskspridning alla fungerande försäkringar bygger på. ObamaCare kritiseras nu från såväl vänster som höger, och blöder pengar. Förmodligen är dess dagar snart räknade.

Obama bars till Vita huset på fredsrörelsens axlar, och hyste vid sitt tillträde en akademisk förhoppning om att kloka statsmän skulle kunna mötas politiskt såväl som fysiskt i FN-skrapan. Men hans faktiska säkerhetspolitik har varit svårt kluven. Bitvis har han varit mer aggressiv än föregångaren Bush. Obama har släppt bomber över sju länder, mot Bushs fyra. Samtidigt har han varit geopolitiskt svajig. Villrådigheten under början av Syrienkrisen krattade gången för stärkt ryskt inflytande i det kollapsande landet, och även i Iran som tvärtemot sitt vanliga agerande upplät flygbaser till ryska bombplan. Scenförändringen från valdebatten 2012, då Obama hånade republikanen Mitt Romney för dennes varningar om Ryssland, till nu är häpnadsväckande. Uppenbarligen missade presidenten mullret från Moskva. Det misstaget kan få historiska konsekvenser.

Ändå har Obama lyckats upprätthålla sin personliga popularitet. Priset för det utbredda missnöjet har istället betalats av hans partivänner. Under hans åtta år vid makten har drygt 1030 demokratiska kongressledamöter, delstatskongressledamöter och guvernörer röstats bort, och partiet är idag svårt sargat. Nästan alla dess ledande företrädare är över sjuttio, och har långa politiska banor bakom sig. Få av dem ses som lovande presidentkandidater i nästa val.

Detta är Obamas arv. Hans högerkritiker har anklagat honom för att agera arrogant och självsvåldigt, från vänster heter det istället att det var de märkliga mellanvägarna som ledde honom vilse. Oavsett vilket: de åtgärder han tagit över mållinjen har i flera fall visat sig fungera dåligt eller sakna brett stöd. Han har lagt mer tid på att sätta sig in i detaljer än vad Bush gjorde, och betydligt mer än vad Trump förväntas göra. Men det har skapat få bestående framgångar. 

På så sätt påminner han lite om Jimmy Carter, USA:s president 1977–81. Carter jobbade så hårt, så brett och så noggrant att han aldrig riktigt kom framåt. Men där Carter ofta hånades i pressen har bevakningen av Obama istället varit parodiskt underdånig. De hårda granskningarna uteblev ofta, till förmån för beundrande notiser om hans vänskap med filmstjärnor och charmiga inspel i sociala medier. Detta övertygade en växande andel av det krympande amerikanska inlandet att medierna tagit ställning mot dem. Även de sakligaste granskningar av Donald Trump föll därför ofta på döva öron, vilket lät fastighetsmiljardären vinna delstater som Demokraterna kontrollerat sedan 1980-talet.

Och kanske är detta den verkliga Obama-paradoxen, att både USA och Demokraterna utvecklades så svagt under hans ledarskap samtidigt som hans mediala lyskraft aldrig dämpades. Klart är att den väljarkoalition han samlade 2008 och 2012 svek Hillary Clinton 2016. Det går en röd tråd från den växande klyftan mellan stad och land, till de väljare som i november strömmade från Obama till Trump. Och den klyftan riskerar att hota hela det amerikanska samhällsbygget, oavsett vilket parti som vinner vilket val. I Kalifornien arbetar nu organisationen Yes California för att den demokratdominerade delstaten om två år ska folkomrösta om Calexit, alltså utträde ur USA. Osannolikt förvisso, men osannolikheter tycks ha blivit mer sannolika på sistone.

Hur mycket av detta som kan belastas Obama är svårt att säga. Han har gjort misstag, men det har även republikanerna i kongressen gjort, både före och under hans presidentskap. Ostridigt är att han lämnar, och Donald Trump övertar, rodret för en supermakt som känner sig mindre supermäktig nu än på mycket länge.