För två år sedan avslöjade DN att det finns en utbredd "rasism" inom vården. Det handlade om patienter som hade efterfrågat etniskt svenska läkare. Det underströks i reportaget att det inte handlade om språkkunskaper vid val av läkare, utan själva ursprunget. Många vårdgivare gick den fiktiva patienten till mötes.
Skarpa reaktioner kom direkt från både politiken och vården: Det ska inte vara möjligt att välja läkare baserat på ursprung var det samstämmiga svaret. En diskussion om rasism inom vården följde.
Men kan det finnas fall när läkarens kulturella kunskap – vilket ursprunget kan vara en fingervisning om – kan vara värdefull i mötet med en patient?
I ett inslag som SVT nyligen gjorde möter vi Roda Hassan som tillsammans med sin mamma startat en förening i göteborgska stadsdelen Hammarkullen för att sprida kunskap och få minoriteter att tala öppet om känsliga frågor. Nyligen hade föreningen bjudit in den svensk-somaliske psykologen Yassin Ekdahl för att prata om psykisk ohälsa och vad psykologin kan göra för att hjälpa människor.
Det är ett föredömligt initiativ som har potential att få människor från minoriteter att söka sig till vården. Den svenska vårdens kunskap om minoriteter, vilket inbegriper deras kulturella särdrag och erfarenheter, är inte sällan ofullständig. Det är inte så konstigt. Att förstå vilka miljöer som formar människor – och därigenom deras uppfattning om sjukdom, såväl somatisk som psykiatrisk – är inte lätt att utröna enbart vid ett kort vårdbesök.
Men det gäller även åt andra hållet. Den svenska vården, i synnerhet psykiatrin är inte helt lätt att förstå för den som inte har vuxit upp i en svensk miljö. Detta kan gälla även om man bott merparten av sitt liv i Sverige. Kultur är ingen tunn fernissa i våra liv som bara rör mat, klädsel och seder, den kan även beröra rent existentiella frågor.
Exempel på detta ger psykologen Yassin Ekdahl som i inslaget tar upp tre vanliga myter om psykisk ohälsa bland vissa av dem som har kommit till Sverige från länder i Mellanöstern och Afrika: Mentala problem anses enligt dessa föreställningar bero på onda andar, otillräcklig gudstro eller andra övernaturliga förklaringar. De som lider av psykisk ohälsa hålls ibland dessutom inlåsta och undangömda.
På grund av dessa vidskepliga föreställningar kan uppsökandet av en psykolog därför vara förenat med ett allvarligt stigma. Att ta med ett barn till psykolog, för exempelvis inlärningsproblem, kan göra att barnet får ett dåligt rykte vilket dessutom kan drabba familjen som helhet. Det är inte svårt att lista ut att det här gör att många inte får den vård de skulle behöva, vilket försämrar hälsan och livschanserna på sikt.
Men vad händer om man faktiskt uppsöker vården? Det är inte säkert att en etniskt svensk läkare besitter den kunskap, eller de erfarenheter, som krävs för att fullt ut förstå en patient som inte har vuxit upp i en svensk kulturell miljö. Är det i sådana fall orimligt att en sådan patient, i den mån det är möjligt, kan välja en vårdgivare som besitter den kompetensen?
I många lägen är det sannolikt omöjligt. Och i vissa lägen går det faktiskt att lära sig om den specifika kulturella kontext som kan ge svar på vissa frågor om patientens förutsättningar och behov. Men det råder brist på sådan kulturell kunskap i Sverige. Då är det helt klart enklare att nå till ett sådant svar för en läkare som faktiskt har en "inifrån"-förförståelse för patientens bakgrund och hemmamiljö.
Sverige är ett mycket heterogent land. Många av de problem som uppstår i mötet mellan majoritetsbefolkning och minoriteter grundar sig på en högst förståelig okunskap. Det går åt båda håll. Det är inte bara minoriteter som kan uppleva kulturkrockar i mötet med vården. Även personer ur majoritetsbefolkningen kan när de möter vårdpersonal med ursprung utanför Sverige stöta på språkförbistring, av både en kulturell och språklig natur.
Det utesluter inte att vissa patienter verkligen drivs av rasistiska föreställningar när de möter vården. Men sannolikt finns det betydligt fler fall när patienter i ett läge när de ska blotta sitt innersta, må det vara fysiologiskt eller psykologiskt, kan vara mer bekväma med en vårdgivare som de känner en underförstådd samhörighet med.
För två år sedan avslutades den här diskussionen med konstateranden att rasism är oacceptabelt och att ingen patient ska få välja sin läkare baserat på härkomst. Men det är ett helt otillräckligt svar på vissa av de frågor som det multikulturella samhället väcker. Det är tur att vissa, som Roda Hassan och Yasin Ekdahl, försöker besvara dem mer sofistikerat.
