Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Björn Siesjö, stadsarkitekt Göteborg Bild: Anders Ylander
Björn Siesjö, stadsarkitekt Göteborg Bild: Anders Ylander

Björn Siesjö svarar Adam Cwejman

Slagordspolitik och tom retorik gör ingen levande demokrati, skriver stadsarkitekten Björn Siesjö i sitt svar till Adam Cwejman.
Det här är en replik på en ledartext. Åsikterna är skribentens egna.

Adam Cwejman frågar med en vild retorisk rallarsving om jag begriper mig på demokrati. Anledningen är att jag reagerar på politiska utspel om Götaplatsen, och den nya Konstbyggnaden. Jag ska försöka att besvara detta, utan att vara lika förenklande som Adam.

Jag arbetar själv i en politiskt styrd organisation. De folkvalda politikerna i byggnadsnämnden är våra uppdragsgivare. Vi tjänstepersoner har att utarbeta förslag till beslut, tjänsteutlåtanden, som byggnadsnämnden beslutar, om de så önskar, utom i de fall de medger delegation för myndighetsutövning som t.ex bygglov. Jag har själv inte denna delegation.

Detta blir i den goda processen en fråga om tjänstepersonernas kunskap gentemot politikens vilja, där politikerna har sista ordet, så som det fungerar i en demokrati. Detta fungerar inte alltid perfekt, men när det gäller detta projekt har vi haft ett flertal avstämningar med nämnden, en bra dialog, med ömsesidigt lyssnande. Vi har varit överens om att detta blir ett fint projekt, värdigt sin plats.

Andra politiker vill stoppa projektet, och göra om, med joniska kolonner och romerska bågar (det trodde jag var en chokladbit?) samt tycker att ett barn hade gjort det bättre. Detta måste jag se som populism, och dessutom en nedvärdering av alla som varit med i processen, inte minst deras egna politikerkollegor i byggnadsnämnden. Politikens aktiva inblandning i våra processer är viktig, ur ett demokratiskt perspektiv och ur ett ömsesidigt kunskapsperspektiv. Men när den blir reducerad till ängslig slagordspolitik och tom retorik, så bidrar den tyvärr inte till en levande demokrati.

Götaplatsen har debatterats förr, stadsteatern sågs som för traditionell, och konserthuset som en själlös box. Rådhusets tillbyggnad, världskänd arkitektur och politikens högborg idag, skåpades ut som någon sorts förfärlig sydländsk badhuslåda på sin tid. Debatten ska vi ha, alla göteborgare, inte bara ledarskribenter och stadsarkitekter. Den är ju en viktig del av demokratin.

Adam Cwejman svarar:

Stadsarkitekten Björn Siesjö recenserar politikers utlåtanden med ord som "totalitär" och "populistisk" men anser att det är jag som brukar mig av en "vild retorisk rallarsving". Vi kan väl enas om att vi är oense om vem det är som utdelar rallarsvingarna och förenklar.

Det är inte Siesjös uppdrag att recensera politikernas smak och tycke. Inte ens om han är frustrerad över att de inte når hans krav på intellektuell verkshöjd. Han kan förstås ha synpunkter på när i planprocessen politikerna yttrar sig. Men det som föranleder Siesjös ordkräka om totalitära tendenser är inte något som är orsakat av politikernas dåliga tajming utan av innehållet i deras synpunkter.

Och det är uppenbart att Siesjö inte anser att alla synpunkter är värda att höras. Trots att det aktuella förslaget för Götaplatsen mest av allt ser ut som Palazzo della Civiltà Italiana i Rom, ett exempel på pampig fascistarkitektur, är det de kritiska politikerna som är löjeväckande och har fascistluktande arkitektursmak.

Att politikerna kommer med sina oborstade åsikter får nog Siesjö vänja sig vid. Är det för mycket begärt att Siesjö nästa gång folkvalda kommenterar estetik beter sig på ett sätt som anstår hans titel och ställning i staden?

Till slut: Att kalla politiker som uttalar sig om arkitektur för totalitära, det är inte debatt, det är översitteri och en sorts lumpen härskarteknik. Siesjö kanske själv inte begriper hur han framstår. Men vi som kan beskåda honom från sidlinjen gör det.