Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Asylsökande i Malmö tvingades sova utomhus, utanför Migrationsverkets lokaler.

Susanna Birgersson: Birgersson: Det minst dåliga alternativet

Antalet asylsökande minskar inte och det offentliga kroknar under trycket. Vad gör vi nu?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För några veckor sedan förklarade justitieminister Morgan Johansson (S) att gränsen för vad mottagningssystemet klarar är nådd. Under hösten har det kommit rapporter från olika delar av Förvaltningssverige som säger samma sak.

Förra veckan beskrev Myndigheten för samhällsskydd och beredskap läget: Det är omöjligt att ordna boende till alla asylsökande. Folk sover under bar himmel utanför Migrationsverkets lokaler. Inom sjukvården och socialtjänsten noterar myndigheten så kallade ”utträngningseffekter”. Planerad vård måste skjutas upp, socialsekreterare hinner inte utreda familjers behov av stöd och barns behov av omhändertagande. Skolor lider brist på lokaler och personal.

Sannolikt kommer det, som en följd av de införda gränskontrollerna, färre personer till Sverige som uppehåller sig här olagligt, men antalet asylsökande minskar inte.

Vad gör vi nu? Det finns, grovt räknat, fyra alternativ:

Vi fortsätter som hittills. Kommuner och myndigheter får göra så gott de kan, själva fatta de svåra besluten om hur resurserna ska prioriteras. Det är en usel idé och raka motsatsen till ”ordning och reda”, att ”ta ansvar” och ”att inte ställa svaga grupper mot varandra”.

Ett drastiskt annorlunda alternativ är att frånkoppla asylpolitiken från integrationsambitionerna. Människor får komma hit och söka asyl, men staten erbjuder ingenting utöver mat, mycket enkelt boende och akutsjukvård. Uppehållstillstånden är högst tillfälliga och blir inte permanenta förrän personen eventuellt själv finner ett arbete och blir självförsörjande. Undervisning för barn ordnas i den utsträckning det går, i de läger dit flyktingarna anvisas. Mottagningssystemet skulle enligt detta alternativ styras om mot upprättande och administration av flyktingläger. Det kunde göras i enlighet med de konventioner vi skrivit under, men skulle samtidigt fräta sönder en hörnsten i den svenska självbilden, den som heter "jämlikhet".

Ett närliggande alternativ är att göra som Danmark: att införa så strikta regler, så begränsande och bitvis rent förödmjukande villkor, att potentiella asylsökande hellre stannar kvar i Tyskland. Det är signalpolitik av bedrövligast tänkbara slag, riktad mot människor som befinner sig i en mycket utsatt situation.

Då är det mer renhårigt att deklarera att ”vi kan inte ta emot fler, och kommer därför inte att erbjuda vare sig uppehälle eller möjlighet att söka asyl”. Det kan göras på lite olika sätt, kanske i linje med Moderaternas förslag om att avvisa redan vid gränsen. Ett annat sätt vore att åberopa Utlänningslagens skrivningar om extrema lägen och via den vägen kraftigt begränsa vilka som får söka asyl.

Asylpolitiken bör samordnas på EU-nivå. Men för närvarande innebär EU:s totala handlingsförlamning att Sverige inte mäktar med trycket. Det är regeringens ansvar att agera därefter.