I dag levereras mycket av det vi köper direkt hem till dörren. Varm mat, blommor, nya kläder, skor, veckans inköp av livsmedel. Ofta till en nästan obefintlig kostnad. Det låter för bra för att vara sant. Och det är det givetvis.
Min bror har drivit budbilsfirma i Stockholm i tjugofem år, med enbart företag som kunder. Hans anställda har avtalsenlig lön och Fora-försäkringar. Budbilsbranschen är dock hårt lönsamhetspressad och de senaste åren har pressen ökat markant.
Följden blir försämrade villkor för dem som utför körningarna. När min bror har anställningsintervjuer med chaufförer från andra åkerier är det ingen som har haft avtalsenlig lön eller Fora-försäkring. Som regel har chaufförerna istället haft låg provision, oklara arbetstider, ingen sjukersättning och ofta semesterersättningen inkluderad i provisionen.
De största budbilsföretagen är i dag bara telefonväxlar som förmedlar körningar till åkerier mot en anslutningsavgift och dessutom tar provision på utförda körningar. Därmed har budbilsföretagen flyttat ansvaret bort från sig själva. Anställda på budbilsväxlarna har fast anställning och avtalsenliga löner.
De ekonomiskt hårt pressade åkerierna som utför transporterna bestämmer själv anställningsvillkoren för sina chaufförer. Och de erbjuder inte avtalsenliga löner och Fora-försäkringar. Ofta har åkerierna åtskilligt fler bilar än anställda och ringer in förare efter behov, vilket omöjliggör anställningstrygghet och fasta arbetstider. Sverige har idag stora mängder människor vars utbildning och språkkunskaper inte ger dem valmöjligheter på arbetsmarknaden. De tar vad de kan få.
Problemet handlar också om åkerierna. För några år sedan anlitade en av de största budbilsväxlarna cirka 200 åkerier, en i det närmaste oöverskådlig mängd företag, bilar och förare. Det finns åkerier, anslutna till de större budbilsväxlarna, som saknat tillstånd för yrkesmässig godstrafik. Andra åkerier har haft bilar avställda, oskattade och oförsäkrade, men ändå lyckats komma upp i 2 060 kr i trängselavgift på just dessa bilar under en månad. Kontroll av åkerierna utförs av både Transportstyrelsen och polisen. Eller ingen av dem. Under tiden fortsätter problemen att växa.
För ett åkeri finns det en uppsjö av anställningsstöd att söka från Arbetsförmedlingen i form av nystartsjobb, introduktionsjobb, lönebidrag, yrkesintroduktionsanställning, arbetspraktik och Växa-stöd. Den skatt som min bror och hans anställda betalar in till staten används alltså för att sabotera deras bransch. Min bror blir utkonkurrerad av sina egna skattepengar.
Han får ibland frågan varför han inte anpassar sig och anställer personal med lönestöd. Men på vilka grunder ska han säga upp personal som varit anställd i många år?
Ett alternativ vore att starta ett parallellt åkeri utan avtalsenliga löner, sedan låta kunderna få två offerter. Vill de betala för avtalsenliga löner – eller inte?
Ett annat alternativ vore att använda hela verktygslådan av anställningsstöd och låta personalen kontinuerligt bytas ut inom 6-12 månader. Chaufförerna får avtalsenliga löner, men det är samhället som subventionerar transporterna.
Ytterligare ett alternativ är att säga upp all personal och sälja befintliga kunder till någon av jättarna i branschen, med följden att personalen får söka samma jobb med sämre lön.
Ett sista alternativ är att säga upp personalen, lägga ner företaget och göra något annat.
Det är förförande smidigt att få alla inköp hemkörda direkt till dörren för nästan ingen kostnad alls. Men tänk efter. Om hemkörningen inte kostar, hur ska den som kör kunna få en avtalsenlig lön? Människor blir utnyttjade.
