Mannen som var bosatt i Stockholms innerstad skulle köpa ett vackert sommarviste i Dalarna. Men när han insåg att de som bodde i nejden till stor andel röstade på SD, ändrade han sig raskt. Affären blåstes av. Nej, han ville inte fira semester omgiven av sådana människor. Till sammanhanget hör att orten som ratades, låg i en kommun som utmärkt sig för att ha tagit emot flest flyktinginvandrare under krisen. I stadsdelen där mannen hade permanentboende hade man knappast tagit emot några alls.
Episoden återges i en intervju i Studio Axess (7/6 2022). Katarina Barrling diskuterar där sin och Cecilia Garmes bok ”Saknad. På spaning efter landet inom oss” (Mondial, 2022). Duon resonerar i boken om inställningar till invandring; de förklarar hur dessa förhållningssätt inte så mycket handlar om värderingar, utan om perspektiv.
Det stora flyktingmottagandet i Sverige må ha varit ett nationellt, gemensamt åtagande, men det delades inte lika i landet. Vad man ser, uppfattar och känner kring denna förändring beror på position och synvinkel. Mannen som nästan köpte sommarstuga i Dalarna tjänar som exempel: för honom var bevekelsegrunder för vissa partisympatier omöjliga att förstå, än mindre erkänna. Hans vardagsliv präglades inte av det skifte som man i provinsen upplevde och hade att anpassa sig efter. Där var saknaden stor efter det som byn tidigare var, då denna by gått förlorad. Kittet fanns inte längre.
Verklighetsbilderna i Sverige har glidit isär; detta är huvudtesen i ”Saknad”. I denna glidning har känslotillstånd rangordnats: somligt får man känna, annat inte. De som har makt och tillhör eliten, må den vara politisk, akademisk eller kulturell har förnekat, ibland ringaktat, känslor av saknad efter ett land som bättre höll samman.
Idéhistorikern Karin Johannison visade hur känslor av nostalgi, först erkänts som legitima sinnestillstånd, sedan bryskt avfärdats och nära nog hånats (Bonnier, 2001). I den snabba utvecklingen mot det urbana och industrialiserade ansågs den som ibland längtade tillbaka som trögrörlig och konservativ. Ett hinder. Hon stod i kontrast till den moderna och flexibla individ som befann sig i en ständig rörelse framåt, eftersom banden bakåt var klippta.
För ett knappt år sedan publicerades ett reportage där Alex Schulman (DN 8/11, 2021) besöker sin barndoms Filipstad, en av de kommuner som tog emot flest flyktingar under 2016. Texten återger invånarnas vemod inför förlusten av en stad med både liv och sammanhållning.
Detta sammanhållna Filipstad finns nu blott i minnesberättelserna om livet förr. Saknaden och tal om oro tjänar i texten som en illustration av naiv nostalgi och svärmeri för sådant som aldrig kan komma åter. Trygghetsvandringen, vilken Schulman följer, framställs som en parodisk promenad, där händelselösheten är så påtaglig att vandrarna, i brist på annat, blir skraja i mötet med den andra grupp som är ute och går i precis samma ärende. Ty någon annan än vandrarna var inte ute denna afton.
”Den som står i Ljusnarsberg ser andra saker än den som står på Södermalm.” Denna enkla sanning gäller oavsett om man är ny i landet eller här sedan generationer. Det har inte gagnat Sverige att något så självklart både förtigits och förringats.
