Under 2017, ett år in i rollen som amerikansk president, försökte Donald Trump övertyga Europa om att köpa amerikansk gas. I ett tal som han höll i Warszawa under sommaren argumenterade han för att ”USA aldrig kommer att använda energi för att betvinga era nationer, och vi kan inte tillåta att andra gör det”.
Underförstått var udden riktad mot Ryssland som då fortfarande hade kniven mot Europas strupe på grund av gas- och oljeexporten.
Att börja köpa stora mängder gas av Ryssland var sannolikt det största säkerhetspolitiska misstag som Europa, kollektivt, begick under 2010-talet. Den europeiska gasutvinningen kraschade under tidigt 2010-tal, på grund av rädslan för vad utvinningsmetoden fracking skulle innebära för miljön.
Efter intensivt lobbyarbete från miljöorganisationer beslutade till slut Kommissionen att totalförbjuda fracking inom EU. Det var en välsignelse för gasbolagsdirektörerna i Moskva som, i likhet med kunderna i Europa, inte hade några betänkligheter kring miljökonsekvenserna av den ryska gasutvinningen.
I stället för att närma sig USA, vilket hade inneburit högre priser, men varit säkerhetspolitiskt fördelaktigt, gjorde sig länder som Tyskland helt beroende av Putin. Det var en pakt med djävulen som bidrog till att Europa tittade bort medan Krimhalvön ockuperades och Ryssland utan större protester inledde det första kriget mot Ukraina 2014.
Oförmågan att se Ryssland som ett hot ansåg Trump var ett uttryck för Europa svaghet. EU behövde ständigt förlita sig på att amerikanska skattebetalare finansierade den kollektiva europeiska säkerheten. Under det famösa första Nato-toppmötet som Trump närvarade på förklarade han till publikens stora häpnad att det var slut med det, USA skulle inte fortsätta betala för Europas säkerhet.
Den gången var det mest ord, något radikalt hände inte, varken i Nato:s prioriteringar eller med den amerikanska militära närvaron i Europa. Vilket var synd, för hade Europa lyssnat på Trump så hade Europa i dag kanske varit på god väg att ha något som kan beskrivas som en självständig försvarskapacitet. Men vi är alltjämt beroende av amerikanskt militärt bistånd, vilket kriget i Ukraina gör oss plågsamt medvetna om.
När det kommer till dessa två frågor var Trump profetisk och historien har sedan dess gett honom rätt. På ett liknande vis såg Trump, tidigare än många andra amerikanska politiker, att det västerländska beroendet av kinesisk teknik och export på sikt underminerade den demokratiska världen. Obalansen i handeln, nedmonteringen av den inhemska industrin i väst samt utlokalisering av tillverkningsindustrin till Kina har varit ekonomiskt fördelaktig men försatt hela den demokratiska världen i en osund beroendeställning till Xi Jinping.
Trump hade en krass inställning till maktbalans. Han litade inte på att det internationella samfundet kunde skapa någon sorts balans eller ordning. Enbart energipolitiskt och ekonomiskt oberoende kunde garantera trygghet.
Det intressanta med Trumps efterträdare Joe Biden är att han har tagit starkt intryck av sin föregångares handelspolitik och inställning till Kina. Borta är Obama-årens idealistiska inställning till Moskva och Peking. Obama var fast övertygad, i likhet med europeiska samtida ledare som Angela Merkel, att det gick att lita på envåldshärskarnas ord. Biden har, trots att han var Obamas vicepresident, helt släppt den linjen. Trump gjorde USA mer maktrealistiskt och det har fått konsekvenser både inom Republikanerna och Demokraterna.
Men där slutar likheterna mellan Trump och Biden. Och när vi nu rör oss mot höstens presidentval i USA kan det vara värt att ställa sig frågan: Vad innebär en eventuell andra mandatperiod med Donald Trump som president?
Även om Trump helt uteblivit från den republikanska partiets interna primärvalskampanj så är han tippad att vinna stort och bli partiets presidentkandidat inför valet i höst. Resultaten från primärvalet handlar snarare om vem som positionerar sig bäst för att bli vicepresident eller får en framskjuten position inom regeringsadministrationen. Den enda öppet Trumpkritiska kandidaten, Nikki Haley, skramlar ihop låga 11,2 procent i opinionsmätningarna. I ett val mellan Trump och demokraternas Joe Biden är det just nu dött lopp enligt mätningarna.
En Trump 2-administration är därför i högsta grad realistisk. Om den pågående valkampanjen kan utgöra något som helst facit för hur en sådan skulle se ut så är ledordet ”hämndbegär”. Trump vill hämnas på alla de som han menar förhindrade att han fick en andra mandatperiod 2020-24, inklusive de domare som sedan dess väckt åtal mot honom, bland annat för hans roll i stormningen av Kapitolium för ganska precis tre år sedan. Flera av dessa domstolsprocesser kommer att avgöras under våren.
Trump menar att rättegångarna är politiskt motiverade - att Demokraterna är rädda för att han ska vinna i ett presidentval och därför försöker fälla honom juridiskt. Detta har Trump tidigt vänt till sin egen fördel och utmålar sig själv som offret i sammanhanget. Att rättegångarna lagts under valåret både spelar Trump i händerna samtidigt som de säkerligen matar hans uppfattning att valkampanjen är chans stora chans att utkräva hämnd.
Faran med en andra mandatperiod med Trump är just detta. Ett återkommande ord i Trumps kampanj är ”Retribution”, det vill säga vedergällning. Det är ingen hoppingivande politisk plattform. I ett land som redan lider av politisk splittring, polarisering och ett hänsynslöst politiskt spel så behövs, från båda sidor, någon sorts försonlig och positiv politisk agenda. Men det är alltså inte Trumps avsikt – han ska vinna och sedan hämnas.
I övrigt så är det inte några sakpolitiska nyheter i Trumpkampanjen. Trump vill däremot centralisera den politiska makten till Vita huset och försvaga den maktdelningsprincip som råder mellan presidenten, kongressen och högsta domstolen - allt för att stärka sin egen makt. Vill man fördjupa sig i det politiska programmet så har tankesmedjan Heritage lagt upp en diger färdplan under namnet ”Project 2025”.
Även om Trump hade goda poänger i sak när det kom till handelspolitiken, energiberoendet till Kina, Europas behov av en självständig försvarsmakt så överväger de negativa sidorna i hans karaktär och ledarskapsförmåga, med råge.
En andra mandatperiod med Trump skulle ytterligare splittra USA, vända landet inåt och utmana den amerikanska demokratin. Det vore en katastrof, både för USA och omvärlden. Med alla mått mätt är Biden, trots sin höga ålder, att föredra framför Trump. Han drog rätt lärdomar av Trumps fyra år vid makten.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
