Leden glesnar. En efter en lämnar de oss – de som berättat och som vägrat låta Förintelsen förträngas, förvrängas och förflyktigas. De har vittnat om sina och miljoner andras outhärdliga öden, för att vi inte skall glömma, för att vi skall känna igen tecknen och för att det inte skall få hända igen. För deras berättelser skall vi alla känna tacksamhet. De har talat också för dem för vilka minnena var så plågsamma att de inte orkade tala. Och de har talat för alla dem som aldrig fick tala, de som mördades enbart för att de var judar.
För en vecka sedan gick Emerich Roth bort, 97 år gammal. Honom förunnades ett långt liv men inte hans mamma, pappa, tre systrar och 40 andra släktingar, som alla mördades i förintelselägren.
Emerick Roth föddes 1924 i dåvarande Tjeckoslovakien. Som 19-åring fördes han och hans familj till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau, där hans mamma och två småsystrar fördes till gaskamrarna. När kriget var slut hade Emerich Roth överlevt fem koncentrationsläger. Efter fyra år på sjukhus förenades han 1950 med sin syster Elisabeth i Sverige. Emerich utbildade sig till socialarbetare. Han talade aldrig om tiden i koncentrationslägren, inte förrän han såg fyra nazister, med lyfta högerarmar, Sieg Heila sig fram på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Det var 1992. Den dagen bröt han tystnaden. Han bildade Föreningen Förintelsens Överlevande för att sprida kunskap om Förintelsen och för att motverka hat och rasism. Han besökte över 1600 skolor och föreläste och samtalade med elever. Han gav aldrig upp och för sin enorma livsgärning tilldelades han flera priser, bland andra Raoul Wallenbergpriset 2015.
I förordet till "Jag överlevde Förintelsen" skrev Emerich Roth förra året:
"Jag är en av de sista överlevande av Förintelsen. Vi som ännu kan berätta om det vi varit med om är bara några få kvar och vi orkar inte så länge till. Vi är i stort sett jämngamla – själv är jag snart 96 – och när vi slutar berätta gör vi det nästan samtidigt. Med oss kommer minnena och förstahandsupplevelserna från Förintelsen att försvinna. Därför är det viktigt att tänka framåt och hitta vägar som gör att kommande generationer kan lära något av Förintelsen och inte bara om den. De lärdomar vi kan dra av nazismens uppkomst och de brott som begicks, är så viktiga att de inte får glömmas. De handlar om att rädda framtidens människor från liknande katastrofer."
Nu har Emerich Roth slutat att berätta. Inga fler elever kommer att få möta denne oförtröttlige humanist och engagerade kämpe. Men hans och andra överlevandes berättelser och minnen måste föras vidare.
Det är därför som Förintelsens minnesdag finns. Den 27 januari, samma datum som förintelselägret Auschwitz -Birkenau befriades 1945, hedras minnet av alla som mördades under Förintelsen och dem som stod emot. Över hela världen genomförs manifestationer den 27 januari. Sedan 2001 är det en nationell minnesdag i Sverige och 2005 deklarerade FN dagen som internationell minnesdag.
Det är därför som Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen, varje år den 27 januari delar ut ett stipendium. Syftet är "att stödja de som har en vilja att kommunicera, informera, bildsätta eller på annat sätt förmedla kunskap om Förintelsen till en bred svensk publik."
Årets stipendium gick till Anna Florén, programchef för Voksenåsen i Norge. Voksenåsen är Norges nationalgåva till Sverige som tack för den svenska hjälpen till Norge under andra världskriget. Anna Florén fick stipendiet för sitt arbete med utbildning och hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser i Norge.
LÄS MER: Glöm inte det judiska motståndet
En av de djupt tragiska minnesplatserna är Oslos hamn, varifrån 529 norska judar deporterades på fartyget Donau. De fördes till Auschwitz där kvinnorna och barnen gasades ihjäl. Männen sattes i arbetstjänst. Endast nio kom tillbaka till Norge. När deportationen blev känd i Sverige öppnades gränsen för dem som flydde från Norge och senare också från Danmark. Från Norge kom 60 000 flyktingar, varav 1 200 judar. Sverige samlade in motsvarande 2,5 miljarder kronor i stöd till Norge. (Samtidigt pågick transiteringen av tyska soldater genom Sverige.)
Stipendiet från Micael Bindefelds stiftelse är på 650 000 kronor, pengar som skall användas för att fortsätta att sprida kunskap om Förintelsens historia i vårt grannland, genom hågkomstresor för skolklasser och för en särskild resa för "morgondagens svenska makthavare".
I veckan har rader av artiklar, inte minst i GP, knutit an till Förintelsens minnesdag. På nytt har vi påmints om det obegripliga och fasansfulla industriella mördandet av sex miljoner människor, varav en och en halv miljon barn. "Siffran är så enorm att vi lätt glömmer att bakom varje ansiktslöst nummer döljer sig en individ med en unik livshistoria", som Daniel Schatz skrev i Svenska Dagbladet.
Ännu en gång har vi läst om bestialiteten när judar över hela Östeuropa sköts ihjäl i skogsdungar, i gränder och på fält, och deras icke-judiska grannar tittade på – "Förintelse med kulor", som Anna Grinzweig Jacobsson skildrade i GP just den 27 januari.
Ånyo har vi mött den outhärdliga tanken på alla dessa liv som aldrig fick levas – de mördades och deras efterkommandes.
Berättelserna, hur plågsamma de än är, måste leva kvar, vi måste alla minnas. Ty minnet av Förintelsen är det starkaste motmedlet mot den antisemitism som växer sig allt starkare i hela Europa, också i Sverige.
LÄS MER: Hedra de goda människornas handlingar
LÄS MER: Tystnaden är farlig!
