Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det är dyrt att tanka. Bild: Åserud, Lise
Det är dyrt att tanka. Bild: Åserud, Lise

Karin Pihl: Bensinpriset är ett klimatstraff med noll verkan

Framtidens bilar kommer att köras på el. Men det gör inte att dagens höga drivmedelspriser kan ignoreras. Globalt står svenska personbilar för en oerhört liten del av utsläppen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Drivmedelspriserna slår rekord. I olika nätfora skriver människor uppgivna inlägg om hur deras vardag påverkas av att bensinpriset nu är uppe över 17 kronor litern. Av det är 60 procent skatt.

Det är dyrt att ta sig till arbetsplatsen eller sjukhuset, eller att skjutsa barn till skolan. För dessa människor är det inte möjligt att resa kollektivt, helt enkelt eftersom det inte finns någon kollektivtrafik eller turtätheten är för låg. Att cykla är inte heller ett alternativ när man kanske har sex mil enkel väg till arbetet.

Alla lever som bekant inte i en större stad med tillgång till spårvagn, buss eller tunnelbana. Enligt SCB bor 13 procent av befolkningen inte i en tätort. I 13 av landets kommuner bor över 60 procent av befolkningen på landsbygden, utanför tätorten.

Klimatdebatten i Sverige handlar just nu mycket om bensin- och dieselpriserna. Å ena sidan är bensin och diesel skadligt för klimatet. Å andra sidan behöver många människor bilen för att över huvud taget få ihop sina liv.

Enligt SCB (2016) står hushållens användning av personbilar för 12 procent av de totala utsläppen i Sverige. Det är en stor andel av hushållens utsläpp, men en liten del av transporternas totala utsläpp. Utrikes sjöfart står för de största utsläppen, följt av tung lastbil och buss samt utrikesflyg.

LÄS MER: Tillväxten bär svaret på klimatfrågan

Politiken kan inte ignorera utsläppen från transporter, inklusive personbilar. Ändå är det något skevt över jakten på svenska privatbilister.

Åtminstone när man läser nyheterna från klimattoppmötet i Glasgow.

40 länder har nu lovat att fasa ut kolkraften, den absolut största klimatboven. Men utsläppsjätten USA är inte med. Inte heller Indien, Australien och Kina. Just Kina står för mer än hälften av världens förbrukning av kol. Indien står för 12 procent och USA för 8,4 procent. Kina står också för nästan hälften av all kolproduktion i hela världen.

Det är Kina som driver utsläppen. Under första kvartalet i år ökade Kinas koldioxidutsläpp med nio procent jämfört med före coronapandemin. Att Kina är världens folkrikaste land är inte hela förklaringen. 2019 släppte landet ut lika mycket per invånare som genomsnittet bland OECD-länderna, och nu har de troligen gått om, enligt miljöinstitutet Crea i Helsingfors (TT 20/5).

Det som driver utsläppen är framförallt stål- och cementindustrin samt det ökade behovet av kol till el och värme, som globalt är den största utsläppsgrunden. Under förra året byggde Kina ett nytt kolkraftverk i veckan. Kina ökade också sina koldioxidutsläpp under 2020 med 0,5 procent, trots pandemi. Utsläppen i USA, EU och Indien minskade i stället med runt tio procent för varje land (AB 16/2).

EU står för åtta procent av de globala utsläppen, enligt Europeiska rådet. Sverige har i sin tur lägre koldioxidutsläpp per capita än genomsnittet för världen.

Det talas ofta om klimatångest, en känsla av hopplöshet inför det faktum att de val man gör i sitt privatliv inte påverkar klimatet. Så länge ledarna för de stora utsläppsländerna inte har planer på att gå över till en klimatneutral energiproduktion spelar det ingen roll att man inför vegetarisk måndag hemma eller tar cykeln till jobbet. Det är en form av maktlöshet. Personer med en medial plattform brukar inte sällan uttrycka denna hopplöshet offentligt.

Mot bakgrund av de skenande bränslepriserna i kombination med nyheter om att Kina bygger kolkraftverk i rasande fart kommer nog en annan klimatassocierad känsla att bli allt vanligare. Kanske inte i tidningsspalterna, men bland befolkningen: känslan av att man straffas för en handling man utför, som faktiskt på det stora hela inte spelar någon roll.

Att människor på landsbygden i Sverige ska betala skyhöga drivmedelspriser för att ta sig till jobbet kan inte motiveras med att det faktiskt är avgörande för klimatet, utan fungerar som en ren politisk symbolåtgärd. Sverige bör satsa på att utveckla grön teknik. Men att "vi ska gå före och visa vägen” genom att skruva åt våra utsläpp på marginalen är inte rimligt – Kina kommer knappast sluta bygga kolkraftverk för att några tusentals svenskar går back varje månad på grund av drivmedelspriserna.

Ett nytt slags klimatångest med andra ord, med skillnaden att det handlar om svenskar som inte får sina liv att gå ihop ekonomiskt.

LÄS MER: Klimatpolitik är bättre utan klimatpanik

LÄS MER: Lösningen på klimathotet är ekonomiska drivkrafter