Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Demonstrationerna i Belarus fortsätter i oförminskad styrka. Foto: Nadia Buzhan
Demonstrationerna i Belarus fortsätter i oförminskad styrka. Foto: Nadia Buzhan

Håkan Boström: Belarus frihetskamp berör hela Europa

De folkliga demonstrationerna i Belarus har nu pågått i tre månader. EU bör göra vad de kan för att stötta oppositionen. Men framförallt behövs liberala institutioner för pressfrihet, maktdelning och korruptionsbekämpning.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De för en ojämn kamp mot makten. Demonstrationerna i Belarus har nu pågått i tre månader, ända sedan presidentvalet den 9 augusti. Stödet för protesterna är mycket stort hos befolkningen. Att den regimtrogna polisen maskerat sig säger något om hur impopulärt styret är. Men makten har inte backat. Bara i helgen greps 600 personer i huvudstaden Minsk. Mängder av vanliga människor har fängslats och misshandlats de senaste månaderna.

I valet påstod sig Alexander Lukasjenka ha fått över 80 procent av rösterna – ett uppenbart falsarium som blev den tändande gnistan för protesterna. Lukasjenka har styrt Belarus, eller Vitryssland som det också kallas, sedan 1994 – under 26 av de 29 år som landet varit självständigt. Vitryssland har kallats ”Europas sista diktatur”. Det är något missvisande eftersom Ryssland knappast är att betrakta som en demokrati. Både Ryssland och Vitryssland bör ses som diktaturer av 2000-talsmodell. Trots att de anordnar val är de långt ifrån fria. Oppositionen förföljs och trakasseras. Kritikers verksamhet undergrävs. Regimkritiker får svårt att hitta arbete. De kan även drabbas av godtyckliga åtal och arresteringar, i värsta fall rena mordförsök. Medierna kontrolleras nästan helt av den styrande makteliten.

Varken Ryssland eller Belarus är totalitära stater enligt gammal Sovjetmodell. Medborgarna kan lämna landet, de har tillgång till Internet och ledarna ser ett värde i att ha folket bakom sig, även om de inte är beredda att släppa ifrån sig makten frivilligt till någon opposition. De flesta invånare är fria att göra vad de vill – så länge de inte ägnar sig åt politik. 2000-talets östdiktatur är helt enkelt mer sofistikerad, men det är ingen demokrati. Däremot är denna modell sårbar för folkligt missnöje, åtminstone när detta breder ut sig hos den breda majoriteten trots all statlig propaganda.

Det är just det som hänt Lukasjenka. Presidentens vårdslösa hantering av coronaepidemin fick till slut bägaren att rinna över för flertalet belarusier. Rädslan var bruten. Plötsligt var det tillräckligt många som vågade protestera. Auktoritära system vacklar lätt när flertalet vänder sig emot dem.

Problemet, som så många gånger förr i östra Europa, är dock Moskva. Putin vill ogärna se ett regimskifte i Minsk, inte för att han är särskilt förtjust i Lukasjenka för det är han inte, utan för att en demokratisk omvälvning i Belarus skulle ge råg i ryggen åt oppositionen hemma i Ryssland. Det var knappast en slump att den ledande ryske oppositionspolitikern – Aleksej Navalnyj – förgiftades och i praktiken tvingades lämna den ryska federationen, strax efter att protesterna i grannlandet blommat ut.

Moskva betraktar också Belarus som en del av Rysslands ”intressesfär”. För Putin är tanken att Belarus skulle vända sig till EU och NATO möjligen ännu värre än att grannlandet skulle bli mer demokratiskt. Detta innebär ett dilemma för den vitryska oppositionen, liksom för väst. Att försöka avsätta Lukasjenka med våld skulle troligen leda till en rysk intervention. Därav den oerhörda disciplin sin demonstranterna uppvisat i att hålla sig till fredliga metoder.

EU har också agerat försiktigt. Ett antal personer har satts upp på en sanktionslista, vid sidan om muntliga fördömanden. EU vill inte riskera att Lukasjenka ersätts av en mer Moskvatrogen despot.

Det finns en logik i detta sätt att resonera. Men det undergräver samtidigt den långsiktiga kampen för demokrati i Rysslands närområde. EU borde tydligt visa sitt moraliska stöd för den belarusiska oppositionen, gärna i samråd med denna. Det kan ske med små medel, som hjälp med utbildning, kommunikation och journalistisk. Målet bör vara att genomföra ett fredligt regimskifte.

Ytterst kommer dock demokratin i Rysslands västra intressesfär – Belarus, Moldavien och Ukraina – få dras med problem så länge Moskva ser Väst som ett strategiskt och existentiellt hot. Ett mer liberalt Ryssland är nyckeln till långsiktig stabilitet i hela östra Europa. Hindren är många. Putin har medvetet förstärkt nationalistiska stämningar. Politik och ekonomi är sammanvävda i ett korrupt system som sträcker sig över hela den ryska intressesfären. Liberalismen kom i vanrykte under Jeltsinåren och förknippas med roffarkapitalism.

Det som hela denna del av Europa behöver är fungerande institutioner; rättssäkerhet, pressfrihet, politisk maktdelning och en politisk sfär som står fri från ekonomiska potentater – här bör EU försöka bidra så gått det går. För utan sådana reformer är det inte bara svårt att införa demokrati – demokratiseringsprocessen riskerar också den, rätt snabbt, att förvanskas och utmynna i nya dominansrelationer utan respekt för oliktänkande.