Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Behandlingen av Soffan Hermansson är ovärdig

Försöken att krossa Ann-Sofie Hermansson är ingen vacker syn. Hon är den tredje starka kvinnan inom S som stått upp mot hedersförtryck och islamism inom partiet, och som därefter av olika skäl utmanövrerats.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ann-Sofie Hermansson är inte den första S-politiker som fått schavottera offentligt. Men hon behandlas just nu ovanligt brutalt av den lokala makteliten och dess hantlangare inom Socialdemokraterna i Göteborg. Syftet är att knäcka en politisk motståndare. Men Soffans ”fighting spirit” är imponerande. Än är inte klockan slagen. Hennes stöd i breda lager förefaller betydligt starkare än i partitoppen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Personmotsättningar är regel snarare än undantag i politiken. Lojalitet är A och O. Att ta strid mot makteliten i ett politiskt parti är ofta detsamma som att förlora sina uppdrag, och sin försörjning. Den som har en försvagad position sedan tidigare kan lättare offras i motgång, när de förväntade presidieposterna uteblivit eller efter en valförlust.

Även bilden av vem som bär skulden för konflikter och misslyckanden blir snabbt föremål för strid och smutskastning. Sanningen är krigets första offer, brukar det heta. Det gäller även i politiken.

Hermanssons kritiker, som själva är part i målet, hävdar inte oväntat att konflikten enbart rör hennes ledarstil. Men konflikten går djupare än så menar flera oberoende bedömare. Vilket parti ska S i Göteborg vara framöver? Hermansson har avfärdat de forna stödpartierna V och MP. Men mest känd har hon gjort sig för sitt tydliga avståndstagande mot islamistisk extremism och hedersförtryck. Det är knappast den allra viktigaste faktorn i den akuta kris som utspelar sig just nu. Men ”en del av konflikten”, som Hermansson själv säger. Att hennes ställningstagande inte skulle spela någon roll i sammanhanget, som hennes motståndare hävdar, är nog en så kallad sanning med modifikation.

Redan i somras beklagade Soffan sig över att hon inte hade uppbackning i sitt parti, eller från stödpartierna till vänster, för sin tuffa hållning. Den bilden bekräftades även av Nalin Pekgul, tidigare ordförande för S-kvinnor och profilerad debattör i dessa frågor. Soffan stod i praktiken ensam.

Att islamistfrågan är känslig inom S är ingen nyhet. Okunskapen är utbredd om skillnaden mellan moderat islam och mer reaktionär islamism. Det är lätt att trampa fel. Men kritik kan också kosta röster och skapa fiender.

2013 valdes Omar Mustafa in i Socialdemokraternas centrala partistyrelse. Han var då ordförande för Islamiska förbundet, och fick lämna efter bara en vecka på grund av en öppen kontrovers kring om organisationens värderingar var förenliga med partiets. Händelsen skadade socialdemokratin. I de interna opinionsmätningarna förlorade S märkbart stöd i delar av Stockholm efter Mustafas avgång. En av de skarpaste kritikerna, riksdagsledamoten Carina Hägg, menar att hon bestraffades av partistyrelsen för sitt ställningstagande genom att bli bortflyttad från valbar plats.

Året därpå, 2014, avslöjade Expressen ett avtal där S-organisationen Tro och Solidaritet skriftligen lovat en annan nationell muslimsk organisation att få in muslimer på valsedlar. Tidigare, när Hägg försökt uppmärksamma detta, hade det förnekats bestämt.

I slutet av 1990-talet skrev man öppet i S-dokument att strategin handlade om att få muslimer att rösta på partiet. Sedan dess har man insett frågans känslighet. Speciellt som de muslimska organisationerna i det här fallet, ofta beroende av skattemedel som S kanaliserat, anklagats för att vara mer islamistiska än muslimska.

SSU-skandalen i Skåne nyligen, där det framkom att konservativa muslimer tagit över stora delar av ungdomsförbundet lokalt, visar tydligt hur brännande frågan är.

Ann-Sofie Hermanssons ställningstagande mot bidrag till islamister var aldrig okontroversiellt inom hennes parti, och det har knappast stärkt hennes ställning i den nu pågående maktkampen. Men det var rätt.