Förskolan fortsätter att vara ett problemområde för Göteborg. För de som läste reportaget ”Förskolechefen slår larm” i GP (11/12) är det uppenbart att det finns stora skillnader mellan hur ansvariga politiker beskriver situationen och hur den ser ut på marken.
Forskarna vid Göteborgs universitet Pia Williams, Sonja Sheridan och Ingrid Pramling Samuelsson påpekade i en debattartikel att när barngrupperna blir för stora, lärarlagen för kompetenssvaga, personalomsättningen för hög eller lokalerna otillräckliga blir det svårt att hinna med de moment som ingår i läroplanen. Bara de många relationerna barnen ska hantera blir en stressfaktor. Bara att upprätthålla rutiner blir svårt. Utflykter, bokläsande, teknik och skapande verksamhet får stryka på foten (GP 20/1).
Stora grupper, få pedagoger och många vikarier innebär tyvärr att vi måste fråga oss hur många förskolebarn i Göteborg som överhuvudtaget får ta del av den pedagogiska verksamhet som förskolan ska erbjuda enligt lagen. Orsakerna till problemen finns både på nationell och på lokal nivå.
Svensk förskola byggdes ut snabbt från mitten av 90-talet och framåt. Den skulle inte bara omfatta fler (barnomsorgslagen) och vara billig (maxtaxan), den skulle med tiden ta allt större ansvar som grund för barnens framtida utbildning och vara samhället till hjälp med integration. De utökade uppdraget har dock inte helt följts av tilldelade medel. Redan när Göran Persson (S) vann valet 2002 på maxtaxan pekade Sveriges kommuner och landsting på att reformen inte var finansierad.
Men även om alla kommuner har haft ett tufft uppdrag att klara förskolan började Göteborg tidigt att släpa efter. Under 90- och 00-talet handlade striden om köerna för att få en plats. Socialdemokraterna löste frågan inför valet 2006 genom att utöka storleken på grupperna. Idag är dessa större än riksgenomsnittet. Därtill kom problem med den fysiska miljön där staden var långsam med att bygga och valde att satsa på baracker.
Kombinationen av stora barngrupper och dåliga lokaler gör att man i dag har svårt att hävda sig i konkurrensen med grannkommunerna om utbildade förskollärare. Att hjulet sedan kunnat snurra på åt fel håll har också berott att ansvaret för förskolan varit uppdelat mellan staden och stadsdelsnämnderna. När oppositionen försökt att utkräva ansvar har det ofta angetts ligga på en annan nivå.
För att komma till rätta med problemen måste det till åtgärder både nationellt och lokalt. Helene Odenjung (L) stack ut hakan genom att nämna en höjning av maxtaxan. Det är helt rimligt att de som tjänar mer tar större ansvar när förskolan inte fungerar. Frågan måste drivas i riksdagen.
Lokalt är ett givet första steg att skapa en central nämnd på samma sätt som med grundskolan. Det är en tanke som de rödgrönrosa nu verkar ha anammat, vilket är bra.
När svensk förskola fungerar som det är tänkt – vilket den ofta gör - är den högkvalitativ. Därför är det stor skam att många barn i Göteborg inte får ta del av en fungerande förskolepedagogik.
