Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Isak Skogstad: Barn mår nog inte allt sämre

Både folkpartister och miljöpartister har troligen haft fel när de hävdat att skolan orsakar psykisk ohälsa hos unga.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Låt mig inleda med en pudel: Jag har spridit en destruktiv myt om skolan. Vad jag är skyldig till? Påståendet att dagens skola orsakar psykisk ohälsa bland unga.

Som debattör har jag exempelvis hävdat att betygssystemet, med de abstrakta och högtravande kunskapskraven, ger upphov till stress och psykisk ohälsa bland barn och unga. Jag tror förvisso fortfarande att det kan stämma, men jag måste erkänna att det än så länge inte är mer än en personlig tes som saknar bevis.

När jag tidigare formulerat mig som att det råder ett tydligt orsakssamband mellan flumskolan och ungas allt sämre psykiska hälsa har jag sållat mig till det stora lägret ”vi som pekar ut skolan som orsak till att barn mår sämre”. Vi är många! Här finner du (sanna) folkpartister, som jag. Vi vill skylla ohälsan på otydliga krav och flummig pedagogik. På andra sidan av lägret står miljöpartisterna, som i stället pekar på de auktoritära katederlärarna och läxor efter skoltid.

Vi har dock en sak gemensamt: Ingen av oss tvekade på att hoppa in i lägret från första början. Vi ställde inte motfrågan om det över huvud taget stämmer att unga mår allt sämre psykiskt.

En uppmärksammad rapport från Socialstyrelsen hävdade att antalet barn som lider av psykisk ohälsa har ökat med drygt 100 procent på tio år. Rapportens författare vet inte varför, men de pekar ut skolan som en möjlig faktor. Det fick så klart fäste i skoldebatten och rapporten användes genast som slagträ för de olika argument och förslag som vi alla förespråkat sedan hedenhös gick i kortbyxor.

Vad många av oss missade, eller kanske rent av ignorerade, var de forskare som ifrågasatte myndighetens slutsatser. I en artikel i DN (21/5 2019) påtalade flera forskare att myndigheten gjorde flera märkliga antagen. Socialstyrelsen använde exempelvis data som visade att fler barn uppsökt BUP, fått medicin mot ADHD, eller rent av uppgav att de ibland har känt sig på dåligt humör som belägg för att ungas psykiska ohälsa har ökat lavinartat.

Forskarna refererade i stället till flera internationella sammanställningar som har kunnat visa att förekomsten av klinisk depression och ångestsyndrom har varit ”i stort sett oförändrad bland unga” sedan början av 1990-talet. Vidare menade forskarna att en möjlig förklaring till att fler unga sökte psykisk vård kan vara att psykisk ohälsa inte längre är lika stigmatiserat.

Oavsett vad så har skolan påverkats. Många lärare har berättat om att barn som förr ansågs vara omogna eller spralliga för sin ålder i dag betraktas vara i behov av medicinering. En diagnos på papper har blivit en guldbiljett med köföreträde till speciallärarens rum. Ingen lärare blev nog förvånad när finska forskare nyligen kunde visa i ytterligare en studie att de yngsta barnen i en skolklass löper större risk att medicineras mot ADHD.

Vad har jag då lärt mig av detta? Det tråkiga svaret är att världen är så förbaskat komplex. Det viktiga svaret är nog att vi alla hade gynnats av att bli mer uppmärksamma på våra förutbestämda uppfattningar. Därtill så finns det nog bara fördelar om vi alla blir betydligt mer kritiska läsare, särskilt när påståenden formuleras likt obestridlig fakta. Men vem vet, jag kanske har helt fel även i detta?