Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Barn ingen rättighet

Den skattefinansierade vårdens begränsade resurser motiverar prioritering, skriver Maria Haldesten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Människohandeln har på senare år fått ännu en kontroversiell dimension. Det skildras i den upplysande och stundtals upprörande TV-serien Barn till varje pris. Tittarna får, bland andra, möta bögparet som tillfredsställt sin barnlängtan via en klinik i Indien.

Via en webkamera demonstreras surrogatmammans rondör. I magen växer ett foster, vars livsresa började i ett provrör efter att en georgisk kvinna donerat ett ägg och den svenske pappan sina spermier.

Den hastigt växande barnhandeln har fler dimensioner. IVF-behandlingar har gett ett överskott på nedfrysta embryon som nu doneras, kanske också säljs. En svensk kvinna med starka föräldradrömmar reser i serien till Polen, i hopp om att bli mamma genom embryodonation. I Sverige är sådan donation inte tillåten – men möjligheten debatteras.

En tredje variant kan vara att plantera in sitt eget nedfrysta embryo i en surrogatmamma utomlands. Sahlgrenska, som misstänkte sådan handel, tvekade i somras att låta ett par få tillgång till sitt embryo. Avgörandet lämnades till Socialstyrelsen.

Vid sidan av dessa tvivelaktiga affärer framstår seriens göteborgska storfamilj – med två homosexuella par som fått tre barn ihop – som befriande ordinär. Och deras barn behöver inte fundera en sekund på sitt genetiska ursprung.

För andra barns skull måste vi däremot, särskilt våra folkvalda och den medicinetiska expertisen, ägna ännu mer kraft åt att fundera över teknikens möjligheter och lagens gränser.

Opinionstrycket växer för att tillåta surrogatmödraskap i Sverige. Då skulle fler slippa utnyttja fattiga, sägs det. Och visst, att utnyttja släkt- eller vänskapsband kan förefalla mer moraliskt. Men det finns mer att väga in, som medicinska risker med en graviditet, som motiverar fortsatt förbud.

En annan het fråga är hur många provrörsförsök/barn staten ska bekosta? Att landstingen resonerar olika är inte förenligt med principen om jämlik vård. Men någon oändlig rätt till behandling kan det aldrig bli tal om. Den skattefinansierade vårdens begränsade resurser motiverar prioritering. Efter ett visst antal försök måste det bli tal om självfinansierad IVF.