Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Barn behöver få ta risker för att utvecklas

Säkerhetstänkandet kring våra barn hotar deras utveckling. Samtidigt som vi ställer orimliga förväntningar på mental mognad i skolan.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Hit med lite farligheter!” ropar Ronja Rövardotter in i skogen första gången hon får lov att lämna Mattisborgen. Ronjas far har just förmanat henne att akta sig för allt det som gör skogen lockande.

Att såsom rövardottern ta risker för att ”känna livet i sig” är ett återkommande drag hos några av våra mest älskade karaktärer i barnlitteraturen. Det är därför den vilda bebin är vild. Det är därför Madicken går balansgång på skolbyggnadens tak, precis som Anne på Grönkulla före henne.

Några kittlande farligheter bjuds inte på Göteborgs skolor. Under 2020 plockades 985 klassiska bildäcksgungor ner. Inte för att de var trasiga eller uttjänta, utan för att de ansågs miljöfarliga. Andra gungor köptes in, men åkte raskt ner igen. Inte heller de ansågs miljövänliga nog, dessutom upplevdes de som farliga för de yngre barnen, varför 139 förskolor idag blott har ställningar, inga gungor. Markingenjör Freja Elmsjö sammanfattar: ”För små barn kan den kännas vippig, det kan vara svårare att hålla balansen. Den kan upplevas svårare att gunga själv på /…/.” (Expressen/GT, 1/5)

Tänk om det är lite vippighet som är grejen? Barn blir sporrade genom att stegvis bemästra något. På kuppen tas språng i utvecklingen. En förskollärare i samma artikel förklarar det uppenbara: gungan är viktig för barnens motoriska utveckling, via den lär de sig klättra upp och ta fart. Instabilitet är en förutsättning för att lära sig väga och måtta rätt.

Det är något märkligt, men tidstypiskt, i denna försiktighet. Den amerikanska socialpsykologen Jonathan Haidt menar att barn och ungdomar som hanteras med silkeshandskar, inkasserar en saftig björntjänst av vuxenvärlden. När tillvaron läggs till rätta och hinder jämnas till, blir de unga utan motståndsträning.

Återkommande använder Haidt bilder av lek- och gymnastikställningar från tidigt 1900-tal fram till vår tid. Han visar hur livsfarliga konstruktioner på ett rimligt sätt modifierats, för att nu gjorts så säkra att de tappar i attraktivitet för barnen.

Utan spänning och risk, ids man varken den lek eller träning som ställningen byggdes för. Barnen behöver lite fara, nerv, för att lära känna kroppens möjlighet och gräns. I risktagandet skärps sinnen och man lär för att man måste: Samspelet mellan händer och fötter tar dig ett snäpp högre i klätternätet.

Och sedan vågar du ett till. Erfarenheten sträcker sig förresten bortom stunden på lekställningen; livet bjuder oss alla på vippiga gungturer och det går inte att rusta sig på annat vis än att vara med om dem, på gott och ont.

I bjärt kontrast till detta överdrivna, tillika glädjedödande, säkerhetstänk på skolgården står en närmast gränslös tilltro till det lilla barnets mentala mognad i klassrummet. I ett elevlett utvecklingssamtal ska redan förstaklassaren göra reda för sin ”kunskapsutveckling” samt ”sätta egna mål” för det kommande årets studier. Det är en diger uppgift för den som knappt betros en gunga av kommunen. Lite balans hade suttit fint.