Sveriges Radio berättade i veckan om ”Michael” som inte tilläts amortera på sina lån för att banken inte bara krävde att få reda på varifrån hans inkomster kom, utan även hur hans utgifter i övrigt såg ut. Allt skulle beläggas på papper (SR 30/1).
Han är knappast ensam om att känna sig behandlad som en kriminell av bankerna. Utgångspunkten verkar vara att småsparare ska bevisa sin oskuld, i strid med grundlagens anda om oskyldighetspresumtion. Det vill säga att du är oskyldig till motsatsen bevisats.
Penningtvättslagen stipulerar att bankerna ska ha ”kundkännedom”, men redogör inte i detalj för hur det ska gå till. Bankernas agerande går inte heller att överpröva.
Att bankerna blivit mer nitiska på sistone har förstås att göra med de skandaler som uppdagats kring bland annat svensk bankverksamhet i Baltikum. Men varför ska det behöva gå ut över vanliga svenska bankkunder?
Det är förstås inte säkert att vanliga småsparare kan redogöra i detalj för varenda insättning. Eller för den delen att alla har kan förväntas ha sina inköpskvitton sparade i byrålådan.
Bankerna äger inte våra pengar. De förvaltar dem. Här verkar det ha blivit något missförstånd. Om bankerna ska lägga sig i människors privatekonomi i denna grad måste det bli möjligt att spara hos Riksbanken, vilket skulle garantera en annan rättssäkerhet. Men rimligare vore att reglera tillämpningen av nuvarande lagstiftning.
Enligt en färsk rapport från Brottsförebyggande rådet hjälper inte penningtvättlagen mot de som sysslar med avancerad ekonomisk brottslighet. Bankerna silar helt enkelt mygg och sväljer kameler.
På den tiden bankerna mer tydligt var uppdelade i affärsbanker och lokalt verkande sparbanker var kundkännedom ett mindre problem. Dagens anonyma storbanker är lättare att utnyttja i tveksamma syften, men svaret kan inte vara en både ineffektiv och rättsosäker kontrollapparat.
Banker är företag. Börjar de istället uppträda som förmyndare åt sina kunder kommer de snart att ifrågasättas politiskt. Och det med all rätt.
