Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Isak Skogstad, skolpolitisk expert hos Liberalerna och lärare
Isak Skogstad, skolpolitisk expert hos Liberalerna och lärare

Isak Skogstad: Bakom statistiken gömmer sig utsatta barn

De som vill slopa skolvalet helt blundar för alla barn som utsätts för mobbing och annan kränkande behandling.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Om jag begick ett brott skulle kanske ett vittne beskriva mig som ”en spinkig, lång och nördig man med dålig hållning”.

Inte så respektingivande, eller hur?

Tyvärr är det träffande. Jag har alltid varit spinkig, men som liten slapp jag iallafall bära glasögon. I skolan var jag vetgirig och duktig, min lärare lät mig hoppa över ett år. Jag kunde ha kvar alla vänner, då vi hade åldersblandade klasser.

När vi skulle vidare till den kommunala högstadieskolan kallades alla in till ett informationsmöte. Skolan hade ett rykte om sig att vara stökig. Kommunen ville lugna alla föräldrar genom att skicka fram den nya rektorn, som var före detta militär. Med honom skulle det bli andra bullar!

Sommaren gick och jag började på skolan. I min nya klass hade jag inga vänner, men jag kände ändå igen flera av mina nya klasskamrater. De tillhörde nämligen ett gäng som var ökända för att hota, slåss och stjäla. Sådant sprider sig fort i en liten kommun som Kungälv.

Där satt jag, en liten tanig pojke, ett år yngre än andra, vars intressen bestod av historia och bokläsning. Jag var motsatsen till en cool högstadiegrabb, ett perfekt offer.

Redan från dag ett gav de sig på mig. De trakasserade och utsatte mig för det som korkat nog kallas för ”skojbråk”. Desperat försökte jag undvika dem i korridorerna. Efter ett tag upptäckte jag att mutor kunde fungera, med en tjuga i handen lät de mig vara ifred för en dag.

Det fanns dock fler utåtagerande elever på skolan. De samlades i ett stort gäng, alltid vid en bänk utanför bamban. Typiskt nog var man tvungen att passera den varje dag på väg till lunchen. Tjejer som gick förbi fick utstå sexistiska kommentarer, sådana som jag fick höra glåpord. Ofta följdes det av ett ekande skratt. De gav sig på oss andra för att imponera på varandra.

Lärarna var säkert medvetna om problemen. Kanske försökte de göra något åt det, men jag märkte inget. Dumt nog vågade jag inte heller berätta vad som hände för mina föräldrar. De anade det nog, men förstod nog hur illa det var när min mobil blev stulen i klassrummet.

Efter ett år kunde jag byta till en annan liten friskola. Där gick många elever med erfarenheter som liknande mina. De första dagarna var nervösa, men efter en vecka slogs jag av insikten att jag inte längre skulle behöva utsättas för trakasserier i skolan. Lyckan jag kände då är svår att beskriva med ord.

Nu pågår en debatt om att likvärdigheten minskar i skolan. Frågan om likvärdighet förtjänar att tas på allvar, det handlar om alla elevers rätt till kunskap. Vi måste vårda alla reformer över tid, så även på skolområdet. Det är därför bra att det nu har kommit flera förslag på hur allt ifrån skolpengen till skolvalet kan reformeras.

Men när vissa läser om att elevsegregationen ökar, tycks de dock ha svårt att se individen bakom statistiken. Något annat kan inte förklara att deras lösning på den ökande skolsegregationen är att slopa skolvalet helt. När jag förklarar hur möjligheten att välja skola är särskilt viktig för utsatta barn, brukar jag få höra att ”undantag ska beviljas för mobbade elever”. Men då är skadan redan skedd.

Och tro mig, den tar lång tid att läka.