Håkan Boström: Början på slutet för eran Merkel

Efter 16 år med Angela Merkel finns det en efterfrågan på något annat hos den tyska väljarkåren. I brist på bättre har den allmänt grå S-finansministern seglat upp som favorit i valet. Men det är något av en övergångslösning.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Om drygt två veckor – den 26 september – är det val i Europas mäktigaste land, Tyskland. Det brukar framhållas att Tyskland är en av Sveriges viktigaste exportpartner. Ändå kommer det svenska intresset för tysk politik inte i närheten av den närmast besatta bevakningen av USA. Ett skäl är förstås engelskans dominans i Sverige. Men en lika viktig förklaring är nog bristen på dramatik i tysk politisk kultur. Dagens tyska politiker håller sig med en sober och seriös stil. Allt som kan påminna om mellankrigstidens flaggviftande är tabu.

Det betyder emellertid inte att tysk politik saknar vikt i sak eller att vad som händer i vårt södra grannland skulle vara oviktigt för Sveriges del. Våra länder är dessutom tillräckligt lika – trots vissa tydliga särdrag – för att det ska vara möjligt att dra lärdomar och paralleller.

ANNONS

Tyskland har de senaste åtta åren styrts av en storkoalition mellan kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD, under förbundskansler Angela Merkels (CDU) ledning. Innan dess regerade Merkel med liberalerna (FDP) och när hon nu, i och med valet, avgår som Tysklands ledare har hon suttit vid makten i sammanlagt 16 år. Man kan tala om en Merkel-era, och den har utmärkts av stabilitet, låg arbetslöshet och välstånd. Visserligen fick Merkel hård kritik för att hon intog en enligt många alltför generös linje under flyktingkrisen 2015, då landet tog emot en miljon migranter, men både hon och den tyska regeringen intog snabbt en betydligt striktare linje.

Migration och integration har i dag inte en lika dominerande roll i tysk politisk debatt som i Sverige. Dels har Sverige per capita tagit emot betydligt fler flyktingar och migranter. Dels är problemen med utanförskapsområden och gängkriminalitet inte lika uppenbara i Tyskland – trots att landet är väldigt segregerat.

Tyskland är på ett annat sätt än Sverige ett klassamhälle. Redan i skolan skiktas eleverna på ett sätt som påminner om hur det var i Sverige före 1960-talets reformer. Bildningskulturen är betydligt starkare och ledande politiker förväntas ha doktorshatt. Arbetslivet är mer hierarkiskt. Tyskland är också mindre jämställt än Sverige, åtminstone ur ett likhetsfeministiskt perspektiv. Drygt en tredjedel av de tyska kvinnorna jobbar deltid. Slutligen har digitaliseringen inte alls kommit lika långt som här. Tyskland är på ett ekonomiskt plan mycket modernt, men är inte lika präglat av modern progressiv individualism och framstegstro på det sociala planet. Jämfört med både Sverige och USA är Tyskland socialt konservativt.

ANNONS

Det här betyder att den politiska spelplanen ser annorlunda ut. Det största partiet CDU är inte lika entydigt marknadsliberalt som svenska Moderaterna, men förstås mycket mer av ett maktparti än de svenska Kristdemokraterna. Det är istället de tyska liberalerna som står för den marknadsliberala profilen.

På vänsterkanten är miljöpartiet Die Grünen ett mycket större parti än det svenska Miljöpartiet. Dels för att de i saknar seriös konkurrens om de progressiva rösterna, dels för att socialdemokrater och kristdemokrater samregerat två mandatperioder i rad. Det tyska vänsterpartiet, Die Linke, har en ganska udda profil och skiljer sig även från svenska V. Partiet anses ha extremistkopplingar, vara allt för förstående till Ryssland och vill lämna NATO. Det sistnämnda anses i Tyskland vara en extrem uppfattning givet landets historia. Att som i Sverige se partiet till vänster om Socialdemokraterna som en samarbets- och budgetpartner har ansetts omöjligt i Tyskland.

Även SD:s systerparti, det relativt nygrundade Alternative für Deutschland (AfD), anses extremt på ett annat sätt än sitt svenska systerparti. AfD har i motsats till SD dessutom blivit mer radikalt med tiden och står nu under bevakning av det tyska författningsskyddet (en del av den statliga underrättelsen). Det har också hämmat partiets opinionsstöd.

ANNONS

Die Linke och AfD är verkliga ytterkantspartier i tysk politik, som skiljer ut sig och som de övriga partierna inte vill ha med att göra. Det är en viktig förklaring till att Tyskland präglats av stora blocköverskridande koalitioner. En annan är att landets konstitution kräver att regeringen har stöd av en aktiv majoritet i parlamentet – inte bara tolereras som i Sverige. I Tyskland är det därför norm med majoritetsregeringar.

Samregerandet i mitten har dock nött ned de stora partierna. Det är troligt att det för första gången kommer behövas tre partier för att bilda regering efter valet den 26 september. Vilka det blir är oklart. Men det mest troliga är att antingen socialdemokraterna eller kristdemokraterna bildar regering med de gröna och liberalerna.

De senaste månaderna har socialdemokraterna i SPD oväntat stigit kraftigt i opinionen. Fram till mitten av sommaren såg det ut som att det var de gröna som skulle bli valets stora segrare, men så ser det inte längre ut att bli. Oavsett är dock Kristdemokraterna den stora förloraren. Dessa markanta svängningar förklaras gärna med de olika kanslerkandidaternas personliga egenskaper och misslyckanden. Men de visar kanske framförallt på att väljarna vill ha förändring efter Merkel.

CDU:s kanslerkandidat Armin Laschet har framstått som en blek kopia av sin företrädare. Hade partiet vågat nominera den betydligt mer karismatiske och populäre ledaren för det bayerska systerpartiet CSU, Markus Söder, hade nog opinionssiffrorna sett radikalt annorlunda ut.

ANNONS

De gröna har å sin sida gått upp som en sol och ned som en pannkaka. Framgångarna berodde inte minst på välvillig medierapportering. Den tyska övre medelklassen och kultureliten har en fäbless för katastrofbudskap och klimathotet har antagit existentiella proportioner i offentligheten på ett annat sätt än i Sverige. Diverse skandalavslöjanden kring partiledaren Annalena Baerbocks sänkte dock snabbt de grönas siffror igen, vilket visar att väljarna kanske inte var så djupt övertygade.

För tillfället ser därför den socialdemokratiske finansministern och ”gråsossen” Olaf Scholz oväntat ut att ta hem spelet tack vare de övrigas tillkortakommanden. Långsiktigt bäddar det förstås inte för något starkt ledarskap. En tydlig nyorientering i tysk politik efter eran Merkel lär dröja åtminstone en mandatperiod till. För det är uppenbart att det finns en efterfrågan på något annat. De tyska partierna har dock inte riktigt lyckats gå väljarna till mötes.

LÄS MER: Lugnet före stormen i Tyskland

LÄS MER: Varför lyckas de gröna i Tyskland men inte i Sverige?

LÄS MER: Tysklands öde är Europas

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS