Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Protester i Paris för ett mer genomgripande globalt klimatavtal. Bild: Michel Euler

Både känslor och logik har en plats i politiken

När känslor överanvänds i det politiska samtalet blir det enkelspårigt och brutalt. Att argumentera emot ångest är ingen lätt uppgift. Samtidigt kan känslorna ge uttryck för en överlägsen hållning - den som är tvärsäker på sin sak behöver inte tala för den.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det kanske mest känsloladdade politiska området är för tillfället klimatet. Numera kan man gå i “klimatångestterapi” om man anser att ens sömnsvårigheter orsakas av den globala uppvärmningen. Enligt SJ är det just klimatångest som ligger bakom människors ökade benägenhet att resa med tåg (DN 18/12). Hos Naturskyddsföreningen kan man få “pepp mot klimatdepp”.

Ibland verkar människors känslor inför klimatförändringarna vara viktigare än problemet i sig. Kanske var det därför Svenska Dagbladet (8/12) tipsade om att flytta från villa till lägenhet för att minska sin klimatpåverkan trots att, som LNB-skribenten Joakim Broman påpekat, huset kommer stå kvar fast med en annan ägare.

Klimatet är dock inte det enda området man kan få terapi för. I London har Svenska kyrkan bjudit in en psykoterapeut för att möta svenskar som känner oro över Brexit. Under valrörelsen 2014 kunde den som känner sig allmänt bedrövad över den politiska utvecklingen söka stöd hos Institutet för politisk terapi i Göteborg. Där kunde man få hjälp om man exempelvis upplevde att det var bättre om man “inte fanns” för att ens “ekologiska fotavtryck eller det strukturella förtryck [man] utövar då skulle minska”.

Kanske började känslotrenden med Maria Svelands uppmärksammade kulturtext i Dagens Nyheter 2012. I artikeln beskrev Sveland sina känslor inför politiska rörelser, och hur oron tog sig uttryck fysiskt genom magvärk och fladder i bröstkorgen. Den politiska depressionen orsakades av nationalism, antifeminism och motståndet mot så kallad politisk korrekthet.

Parallellt med den här super-emotionella inställningen till politik finns en annan, rakt motsatt trend: super-rationalismen. Sajten faktiskt.se, som är ett samarbete mellan SVT, SR, SvD, DN och Kit, är en manifestation av tron på att det går att faktagranska folks inställning till saker och ting. Ett illustrativt exempel rör den moderata politikern Hanif Bali när han hävdade att Migrationsverkets prognos pekade på “abnormt höga nivåer” asylsökande. Detta var fel, enligt faktiskt.se, och missade att Bali gav uttryck för en personlig uppfattning.

Den överrationalistiska inställningen märks också genom ständiga uppmaningar att hålla huvudet kallt. De senaste årens terrordåd i Europa brukar följas av påminnelser från politiker och debattörer att vi inte ska låta rädslan ta över. Sverige är ett tryggt land, trots gängskjutningarna. Var inte rädda, och så vidare.

Det främsta exemplet på en debatt där rationalismen gått långt är den om böneutrop, där vad som i grund och botten handlar om människors känslor inför kulturfrämmande företeelser iklädes abstrakta resonemang om mänskliga rättigheter och religionsfrihet.

När det gäller vissa uppfattningar verkar det alltså helt legio att hänvisa till den obehagliga känslan i magen. Känsloflödena i spalterna svallar som mest kring åsikter som betraktas som progressiva: klimatet, feminism och mångkultur. När det handlar om åsikter som får betraktas som konservativa, som motstånd mot stor migration, snabba kulturförändringar och ökad osäkerhet, är känslomässiga argument närmast bannlysta. Varför är det så?

Kanske finns svaret i Markus Uvells bok “Bakslaget - radikalt etablissemang, konservativa väljare” (Timbro förlag 2018). Uvells tes är att politiker, journalister och debattörer har betydligt mer progressiva åsikter än befolkningen i stort.

Applicerar man en maktanalys på detta skulle man kunna dra följande slutsats: Den som befinner sig i överläge kan ägna sig åt mer eller mindre självupptagna känslouttryck. Åsikterna betraktas ju redan som självklara. Att klimatet är en ödesfråga och att feminismen har rätt i patriarkatets existens är inget som behöver faktagranskas. Den som befinner sig i ett åsiktsmässigt underläge har inte det utrymmet, eftersom negativa känslor om exempelvis böneutrop uppfattas som illegitima.

Om “klimatångest” kan få någon välja tåget är det så klart bra. Men det måste finnas en balans. Att man får ont i magen av att tänka på sina politiska motståndare kan inte vara ett bärande argument för varför ens egen ideologi ska styra, oavsett om man är normkritiker eller invandringsmotståndare.

Inte heller kan känslomässiga upplevelser av samhällsförändringar vara totalt bannlysta. Både känslor och rationella argument har en plats i politiken. Människor är både rationella och känslosamma varelser.