Bäst för flest barn

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Ofta hävdas det att Sverige är ett av världens bästa länder för barn att växa upp i. Så är det på många sätt. Barn har ett högt värde i vårt samhälle. Sverige var bland de första att ratificera FN:s Barnkonvention och först i världen med att kriminalisera barnaga. Vi har en Barnombudsman som följer upp att ungas rättigheter tas tillvara och en väl utbyggd föräldraförsäkring. Alla barn har rätt att gå i skolan. Det finns också tydliga regler och riktlinjer som slår fast att i all myndighetsutövning som berör barn skall barnperspektivet beaktas.

Trots allt detta goda finns det dock fortfarande problem som är svåra att komma till rätta med. Det visar inte minst de fall som tidigare delar av denna serie (19/8 och 21/8) tagit upp. Unga människor som är beroende av att samhället ser till att de får sina behov och rättigheter tillgodosedda hamnar allt för ofta i periferin.

ANNONS

En kartläggning som tidningen Dagens Nyheter gjorde i våras visar att Socialtjänsten över hela landet slarvar med anmälningar om barn som riskerar att fara illa. Bland annat fann tillsynsmyndigheten IVO brister i 53 av de 60 förhandsbedömningar socialtjänsten i Östra Göteborg hanterade i januari 2014. I ett fall hade handläggaren valt bort att utreda trots att en förälder själv medgivit att hen slog sitt barn. I ett annat fall ansåg inte föräldrarna att utredning behövdes, trots att barnet sett mamman misshandlas och bevittnat pappans självmordsförsök, och socialtjänsten valde att följa deras önskan.

2012 slog också socialsekreterarna i Lundby larm om att stadsdelens ekonomi tilläts gå före barns behov av stöd, och att utredningar blev liggande, försvann och tog allt för lång tid att färdigställa. Ett år senare kvarstod problemen trots allvarlig kritik från Socialstyrelsen. Nästan var man än vänder sig går det att finna liknande incidenter.

I en intervju med DN i april sade Cecilia Lobos, inspektör på IVO: ”Socialtjänsterna bortser från barnperspektivet och barnens behov av skydd. Det är mycket allvarligt, men tyvärr inte ovanligt.”

I samma DN-artikel påpekar Madeleine Cocozza, psykoterapeut och forskare vid Linköpings universitet, att det inte är rättssäkert att vara barn i dag och att det i många fall inte ens hjälper om det finns en anmälan på att man blir illa behandlad.

ANNONS

Hur kan detta få förekomma i ett land som vårt? Hur kan det vara möjligt att barn inte skyddas från övergrepp? Att de behandlas som trasdockor? En förklaring är arbetssituationen på socialkontoren. Det är en tuff miljö och många som handlägger dessa svåra ärenden har nyligen tagit steget ut på arbetsmarknaden. Trots att det egentligen borde vara tvärtom. Det borde vara de mest meriterade med störst erfarenhet, som är de enda som tillåts utreda fall med barn som far illa. Men de orkar inte, vill inte. Många socionomer söker sig bort från barn- och familjeärenden där arbetsbördan är tyngst och ärendena svårast. I samband med det uppstår brister i utredningar och luckor i kontinuitet och uppföljning.

Som om socialtjänstens svårigheter med att hantera anmälningar korrekt inte vore nog uppmärksammade dessutom Socialstyrelsen nyligen Barnskyddsutredningens betänkande som visade att anställda inom hälso- sjuk- och tandvården inte anmäler misstankar om att barn far illa i den uträckning de skall. Samma tendens finns i skolan. Rädslan för att blanda sig i familjers privata angelägenheter gör att vårdpersonal drar sig för att kontakta myndigheterna.

Kanske räddar man sig själv från en del obehag om man inte anmäler eller viker sig för föräldrars vilja. Men samtidigt kan underlåtenheten att stå upp för de allra mest utsatta få ofattbart grymma konsekvenser. Som när en 8-åring blev ihjälslagen av sina vårdnadshavare i Karlskrona i våras. Det går aldrig att veta, men kanske hade hon haft en chans om fler hade anmält och om socialtjänsten hade tagit sitt uppdrag på större allvar. Om barnperspektivet fått råda inte bara på papperet, utan även i praktiken. Där är vi ännu inte. Men det är allas vår skyldighet att se till att vi kommer dit. Först då är Sverige på riktigt världens bästa land, för alla barn.

ANNONS
ANNONS