Det var examenshögtid för nyblivna barnmorskor i Annedalskyrkan. Att bli specialistsjuksköterska är sannerligen inte gjort i en handvändning. Först en grundutbildning på tre år, sedan fördjupningsstudier på arton månader. Äntligen var allt till ända. Nu väntade viktigt arbete. Och ansvar. I nära nog alla tal från universitet, fack och studentkår återkom det där med ansvar. En kvinna talade med en hudlös ärlighet, svår att glömma.
Hon återgav sin vindlande cykelväg från Redbergsplatsen till tjänsten på Östra sjukhuset. Genom rondeller och förbi trafikljus for hon för att föra nya liv till världen. Fast inte alltid i glädje. Väntade ett pressat pass, gav det dåliga tankar. Så till den grad att hon ibland drabbades av en förbjuden önskan om en olycka längs vägen. Vad som helst, till och med en bruten arm, bara hon slapp från sitt skift. Det var ett märkligt tal, givet sammanhanget.
Förlossningsvården i Göteborg har varit en sorglig följetong denna sommar, liksom föregående. Att döma av artiklar och intervjuer är det frontlinjen, barnmorskorna, som krävs på allt högre insatser och uppoffringar. I P4 Extra (9/7) berättar barnmorskan Camilla Lado hur abrupta avdelningsomläggningar ruckar viktiga rutiner. Ständig ovisshet i arbetspassens längd ger utmattning och sjukskrivning. Antalet födande kvinnor per barnmorska överstiger inte sällan vad som är professionellt rimligt att mäkta med. Budskapet är klart: Det är patientsäkerheten som ledningen för kvinnosjukvården sätter på spel.
”… i grunden är det viktigt att alla tar sitt ansvar.” säger verksamhetschef Corinne Pedroletti då en av förlossningsavdelningarna till följd av akuta bemanningssvårigheter stängs.
Jag frågar mig: I en sådan situation som råder på Östra, vad är att ta ansvar då? Är det att fortsätta, att lojalt laga efter läge också när läget liknar kaos och man dagtingar med sin yrkesheder? Eller är det att rakryggat berätta hur arbete och villkor ter sig?
Det senare kan lämna bitter eftersmak. Lado berättar om en tystnadskultur. Den som uttalar sig om arbetsplatsen tar en risk. Man kan bli uppringd av en högre chef, eller inkallad till HR. Kritiska reflektioner på en Facebooksida kan räcka för reprimand.
Till skillnad från den överbeläggning som följer av olyckor och pandemier är svallvågorna i patienttryck inom förlossningsvården kända med ett drygt halvårs varsel. Mödravårdens prognoser siktar rätt väl när vattnet går. Nej, det är annat som spökar. Och detta andra handlar om könsmönster. Förlossningskliniker består av kvinnor som vårdar kvinnor; barnmorskeyrket är fortfarande nära nog helt enkönat. I tal om ansvar och omsorg, förvandlas ett högkvalificerat yrke till ett kall, höjt över krav på en dräglig arbetsmiljö. Det där med kall är naturligtvis snömos. Men farligt sådant.
Jag längtar efter en chef som istället för att säga att en stängd avdelning är ett sätt att ”förbättra flöden” och ”undvika onödig väntan”, tillstår att ledningen misslyckats kapitalt. I planering, liksom i rekrytering, personalvård och arbetsmiljö.
Examenshögtiden i kyrkan ligger några år tillbaka i tiden. Hur det gick för barnmorskan jag uppvaktade? Hon har just sagt upp sig i protest. Det är också att ta ansvar.
LÄS MER: Personalbrist på Östra sjukhuset – tre förlossningsenheter blir två
