Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Aleksandra Boscanin: Att oroa sig är att bry sig

Att avfärda oro för corona med att det främst är äldre och sjuka som dör i sviterna av viruset är inte bara respektlöst gentemot de personer som tillhör dessa grupper, det vittnar också om en enögd syn på vad ett samhälle är.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Antalet svenskar som smittats av det nya coronaviruset fortsätter att öka. Merparten av dessa har blivit smittade utomlands och för att begränsa den inhemska spridningen är det centralt att snabbt kunna isolera dem som drabbats – helst innan de själva hunnit märka av att de bär på viruset.

Men hur långtgående åtgärder är rimliga att vidta för att begränsa spridningen? I samband med att Stockholms skolor skulle öppna efter sportlovet uppstod en diskussion om huruvida barn som varit i smittodrabbade områden borde stanna hemma även om de inte uppvisade några symptom. Folkhälsomyndigheten rekommenderade emellertid varken personal eller elever som tillbringat lovet i riskområden att stanna hemma.

I den allmänna diskussionen om hur Sverige bör hantera coronaviruset – och om hur oroliga människor bör vara – har i huvudsak två linjer stått mot varandra. Den ena sidan förespråkar försiktighet och ifrågasatte Folkhälsomyndighetens rekommendation medan den andra förespråkar rationalitet; viruset har jämförts med en vanlig influensa och det har påtalas att det framförallt är äldre och redan sjuka som dör av det.

När smittan nyligen diskuterades i Nyhetsmorgon menade Gudrun Schyman, som var en av gästerna, att oron var lite hysterisk. Vidare sade hon: ”De allra flesta människor som blir smittade av detta klarar ju det. De dödsfall som har varit har att göra med att det är människor som har hög ålder eller som har sjukdomar av olika slag” (TV4 28/2).

Att avfärda oro för corona med att det främst är äldre och sjuka som dör i sviterna av viruset är inte bara respektlöst gentemot de personer som tillhör dessa grupper – det vittnar också om en enögd syn på vad ett samhälle är. Ett samhälle där man bara bör oroa sig över sådant som direkt påverkar en själv är ett samhälle där sammanhållningen riskerar att urholkas.

Det faktum att riskgrupper drabbas hårdare än andra är knappast ett skäl att inte vara orolig, särskilt med tanke på att dessa grupper är stora. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) uppgår antalet personer som är över 80 år gamla till drygt en halv miljon; räknar vi istället in alla över 70 år uppgår siffran istället till drygt en och en halv miljon.

Därtill finns både äldre och unga som lider av sjukdom. Enligt Hjärt-Lungfonden lever ungefär 2 miljoner svenskar med hjärt-kärlsjukdom – vilket enligt statistik från kinesiska smittskyddsinstitutet är den typ av sjukdom som innebär högst förhöjd risk att dö av corona (SVT 26/2). Antalet svenskar med diabetes, vilket även det innebär en förhöjd risk, uppskattas av Diabetesförbundet till ungefär en halv miljon.

Det handlar alltså om en stor andel av befolkningen som tillhör en riskgrupp. De flesta av oss har någon i vår närhet som är äldre eller som har hälsoproblem. Det kan vara en familjemedlem, en vän – eller en kollega. Äldre och sjuka är långt ifrån en homogen grupp där alla är skröpliga och sängliggandes. Många är yrkesarbetande och aktiva på sin fritid, vilket innebär en större risk att exponeras för smitta.

Den som är ung och frisk behöver kanske inte vara överdrivet orolig för sin egen skull. Men ett samhälle består inte bara av människor som är unga och friska. Ett visst mått av oro kan fylla en funktion då det får oss att fundera över vilka försiktighetsåtgärder vi själva kan vidta – inte bara för vår egen skull, utan även för andras.