Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ann Heberlein: Att lära sig språket är en skyldighet

Den som lever i Sverige har inte bara en rättighet att lära sig svenska utan faktiskt en skyldighet att lära sig språket i det land han eller hon tagit sin tillflykt till.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det statliga utbildningsföretaget Lernias försök att lansera en ny rikssvenska blev inte någon succé. Lerniasvenskan är ett mischmasch av diverse svenska dialekter och sociolekter – ett ord värmländska, lite skånska, lite brytning, sävlig norrländska och förortsintonation i en absurd blandning. Tanken var säkert god – men resultatet blev oanvändbart och obegripligt.  

Riksspråket ska vara neutralt, begripligt av alla som talar språket och utan kopplingar till specifika regioner eller samhällsklasser. Lernia uppger att de vill förändra normer kring språket – att bryta eller tala en tydlig dialekt ska inte vara ett hinder på arbetsmarknaden. Jag tycker att det är en ovanligt dum idé att bryta just den här normen: det handlar ju faktiskt om att vi måste kunna göra oss förstådda och förstå andra. För övrigt vill jag påstå att acceptansen för både dialekter och bruten svenska är mycket hög i Sverige. Sätt på radion så serveras du ett smörgåsbord av variationer på svenska.

Det borde vara självklart att alla svenska medborgare förstår, talar och skriver svenska. Det är en förutsättning för integration – för att kunna tillgodogöra sig samhällsinformation, utbilda sig och ta sig in på arbetsmarknaden. Hur ska man kunna förstå en kultur och ett samhälle om man inte förstår dess språk?

Språket är både gemenskaps och identitetsskapande, ett starkt sammanbindande kitt i en kultur. I Sverige har alla som är folkbokförda i en svensk kommun rätt till utbildning i svenska genom SFI. Jag skulle vilja påstå att den som lever i Sverige inte bara har en rättighet att lära sig svenska utan faktiskt en skyldighet att lära sig språket i det land han eller hon tagit sin tillflykt till.

Att bristande språkkunskaper får destruktiva konsekvenser har belysts av radioprogrammet Tendens i P1. I en rad dokumentärer, producerade av Sukran Kavak, har Tendens belyst att många barn med invandrarbakgrund tolkar åt sina föräldrar, till exempel i kontakt med olika myndigheter och vid utvecklingssamtal i skolan. Det leder till att maktbalansen mellan barn och förälder rubbas på ett olyckligt sätt – och det leder till besvärliga situationer för både barn och förälder om barnet måste översätta vid exempelvis läkarbesök. Jag delar alltså Sukran Kavaks indignation – men jag delar inte hennes slutsats om hur problemet ska lösas. Fler tolkar, som Tendens lobbar för, är inte lösningen.

Den rimliga är naturligtvis att föräldrarna lär sig behärska svenska istället för att förlita sig på sina barn. Ett hinder i inlärningen är att en del nya svenskar är analfabeter – det medför naturligtvis problem vid inlärningen av ett nytt språk. Där behöver SFI utarbeta nya metoder. Sverige är ett kunskapsland som förlitar sig på medborgarnas förmåga att ta till sig skriftspråk. Att inte behärska svenska i Sverige är att befinna sig i ett konkret utanförskap. Detta måste brytas, och här har både det svenska samhället och den som flyttat hit ansvar.