Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Att inte lyssna på väljarna straffar sig

I stora delar av Europa vinner högerpopulistiska partier mark. Men i vissa länder har deras stöd minskat. Lärdomarna från dessa länder behövs för att förstå hur etablerade partier ska återfå initiativet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Är de högerpopulistiska partiernas framgångar ofrånkomliga? Det kan lätt verka så. Snittet för deras väljarstöd i Europa har ökat från sju procent (runt sekelskiftet) år 2000 till 15 procent 2018. Siffrorna är från Timbros populismindex. Men på vissa håll vänder utvecklingen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Expressen skriver Susanna Birgersson om hur Dansk Folkeparti (DF) backar och varför (10/3). I parlamentsvalet för fyra år sedan blev partiet näst störst med 21 procents väljarstöd. Liberala Venstre blev något mindre än DF, men använde det större partiet för att bilda regering.

Nu några år senare ser DF:s stöd ut att minska. I färska opinionsmätningar har partiet backat till omkring 15 procent. Men, skulle inte partier som DF växa exponentiellt om de, som det heter i svensk samhällsdebatt, ”bjöds in i värmen”, ”normaliserades” eller ”legitimerades”? Uppenbarligen inte, om man ska dra några lärdomar från Danmark.

En teori som Birgersson uppmärksammar och som lanserats av Esben Schjørring, redaktör på politikmagasinet Altinget, är att när politiska val inte handlar enbart om invandringspolitik så försvinner stödet för partier som gjort det till sin huvudfråga att prata om invandring.

Det som först krävdes var att övriga partier gjorde invandringspolitiken till en naturlig politisk sakfråga. Inte något som är ställt bortom det politiska samtalet. Det gäller egentligen oavsett vilken fråga som lämnats orörd av etablerade partier.

Politiken fungerar som en marknadsplats. Om många väljare efterfrågar en mer restriktiv invandringspolitik så ser de sig omkring bland de möjliga alternativen. Är tillgången dålig så vänder de sig sannolikt även till partier som de tidigare inte röstat på, inklusive högerpopulister, om frågan är tillräckligt viktig.

Dessa partier är givetvis inte sena att utnyttja övriga partiers tillkortakommanden på marknadsplatsen. De kammar sig, städar upp så gott de kan bland sina företrädare, och försöker framstå som respektabla.

Ska de högerpopulistiska partierna lyckas med denna resa, och inte bara skjuta upp som en raket för att därefter krascha till marken, krävs även övriga partiers passivitet. Senfärdigheten har av många väljare uppfattats som bristande lyhördhet och har följaktligen straffats.

Frågan är då om det finns en omvänd mekanism. Det vill säga, kan de högerpopulistiska partierna efter att ha uppnått betydande framgångar, dala och rentav göra sig irrelevanta? Det finns mycket som tyder på det, och Dansk Folkeparti är inte det enda exemplet.

Runt sekelskiftet var det högerpopulistiska Storrumänska partiet mycket framgångsrikt. Det konkurrerade helt ut Rumäniens höger. Med ett väljarstöd på nästan 30 procent framstod de som oövervinnerliga. Men både liberalerna och socialdemokraterna skärpte sig.

Storrumänska partiets paradfråga, korruptionsbekämpning, blev en angelägenhet för fler partier. Många väljare lade hellre sin röst på ett etablerat mittenparti, som dessutom erbjöd hård korruptionsbekämpning, snarare än ett radikalt högerparti. I senaste parlamentsvalet fick Storrumänska partiet noll mandat.

Partiets resa påminner en hel del om brittiska UKIP. I senaste valet till underhuset fick de 1,8 procent av väljarstödet. En minskning på nästan 11 procentenheter sedan föregående val. Detta trots att valrörelsen präglades helt av partiets främsta fråga, utträdet ur EU. Vad som hände däremellan var att konservativa Tories kanaliserade väljaropinionen för EU-utträdet.

Är man orolig för att etablerade partier som Tories, Nationalliberala partiet i Rumänien eller danska Venstre anammar politik som konkurrerande partier erbjuder, då är, som Susanna Birgersson skriver, mycket förlorat. Men om väljarnas efterfrågan inte besvaras blir konsekvensen emellertid inte sällan den att politiken ändå genomförs av de snabbväxande högerpopulistiska partierna.

Alternativet finns att gå väljarna till mötes. Sannolikt kommer många av dem som tidigare lämnat etablerade partier då att återvända. Många som röstar på högerpopulistiska uppstickarpartier gör det inte för att de tycker om dess företrädare eller anser deras partiprogram som helhet vara genomtänkta. De röstar på politiska åtgärder, inte ideologier.

Att möta "utmaningen" från högerpopulistiska partier handlar inte om att anamma deras politik av taktiska skäl. Det genomskådar väljarna. Partier ska driva politik grundat i vad de tror skapar ett välfungerande samhälle, inte på grund av vem det gynnar eller missgynnar parlamentariskt.

Framgången för de etablerade partier i Europa, som behållit sitt väljarstöd, bygger inte primärt på att de lyckats utmanövrera högerpopulister, även om det blivit konsekvensen, utan på att de lyssnat på sina väljare.