Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

Att göra det man tror på!

Oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna är Jimmie Åkesson i dagsläget Sveriges mest framgångsrika politiker. Läxan att lära är följande: Mod och långsiktighet slår feghet och följa Johnmentalitet.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Denna helg håller Sverigedemokraterna landsdagar i Örebro. De gör det som Sveriges största politiska framgångssaga sedan Socialdemokraternas segertåg under det tidiga 1900-talet. Huruvida man anser att det är en skräckberättelse eller en solskenshistoria avgörs givetvis av vad man tycker om partiet. På 15 år har Jimmie Åkesson fört SD från ingenstans till att vara Sveriges största eller näst största parti, beroende på vilken opinionsundersökning man väljer att tro på. Trenden är entydig - SD har vuxit i opinionen sedan valet och det rejält.

I Aftonbladet/Demoskops senaste mätning är Sverigedemokraterna till och med största parti. 24 procent skulle rösta på SD om det vore val i dag. I de fyra senaste mätningarna har partiet vuxit. Socialdemokraterna når bara 22,2 procent och har tappat kontinuerligt. Moderaterna har liksom S tappat väljare till SD och når i samma mätning bara 17,8 procent.

I SVT/Novus undersökning, som presenterades i veckan, behåller Socialdemokraterna emellertid ledartröjan och når 26 procent mot Sverigedemokraternas 21,5 - tre procentenheter före Moderaterna.

I Göteborgs-Postens senaste Sifo-undersökning är det så jämnt mellan S och SD att det inte går att avgöra vilket parti som är störst. Skillnaden är inte "statistiskt signifikant". Också i denna undersökning backar M och stannar på 17 procent, tredje största parti i tredje undersökningen i rad.

DN/Ipsos senaste undersökning visar samma sak!

I tre av de fyra undersökningarna ligger Liberalerna under riksdagsspärren. Gemensamt för alla undersökningarna är också att Vänsterpartiet gör bra ifrån sig med drygt nio procents stöd.

Beroende på vilken undersökning man tittar på så har regeringen och dess två stödpartier C och L tappat mellan 6 och 8 procentenheter. I GP/Sifos undersökning skulle det konservativa block, som Jimmie Åkesson så gärna talar om, samla en knapp riksdagsmajoritet.

Utvecklingen är föga förvånande. De fyra partier som ingick januariöverenskommelsen har egentligen bara en sak gemensamt. De vill till varje pris hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande. Socialdemokraterna har dessutom sitt vanliga specialintresse - makten, kosta vad det kosta vill. I detta har de fyra partierna begått våld på sig själva och sina identiteter. En S-MP-regering som demonterar både arbetsförmedling och värnskatt kan inte vänta sig hurrarop från de egna leden. Två i huvudsak liberala partier, som stöder en vänsterregering vars grundläggande idéer är långt i från de egna, blir nödvändigtvis otydliga. JÖK-partierna saknar således den gemensamma vision och framtidsberättelse som en gång gjorde Alliansen så framgångsrik:

– Vi var ganska olika till personligheter, men vi förenades i ett uppdrag och en vision om Sverige. Vi delade de grundläggande värderingarna. Synen på företagsamhet. Synen på människors rätt att bestämma själva. Synen på öppenhet. Synen på tolerans. Synen på långsiktighet, sa Maud Olofsson, Alliansens moder, nyligen i en intervju.

Förklaringarna till Sverigedemokraternas och Jimmie Åkessons framgångar är många. En uppenbar är att Jimmie Åkesson, oavsett vad man tycker om vad han står för, helt enkelt är en skickligare politiker än de andra partiledarna.

Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad skyller emellertid på "gängmord, skjutningar och sprängningar. Där får vi som regeringsparti betala ett pris." Det får S säkert. Men ännu mer säkert är att Socialdemokraterna inte tycks ha sett vad väljarna länge sett, och följaktligen har S inte heller gjort vad som krävts för att vända utvecklingen.

Andra inom socialdemokratin förklarar motgångarna med att partiet inte förmått visa vad Socialdemokraterna som parti vill, till skillnad från vad S gör som regeringsparti. Men att visa att man vill en sak och gör en annan lär knappast övertyga tvivlarna.

Egentligen är förklaringarna till att Sverige i Jimmie Åkesson nu har en ny oppositionsledare självklara. Åkesson och Sverigedemokraterna har sedan länge och konsekvent vågat tala om det som väljarna talat om och som de upplevt som problem. Migrationen har länge varit en stor fråga bland människor. Liksom våldet och otryggheten - skjutningarna, sprängningarna och gängkriminaliteten. De andra partierna har varit rädda för de frågorna men följer nu efter. Det uppfattas inte som trovärdigt - "originalet är bättre än kopiorna".

Om inte SD skall fortsätta sitt triumftåg måste något ske. Moderaterna är inte lika illa ute som Socialdemokraterna. De har förlorat sin 100-åriga position som ledande politisk kraft. Villrådigheten och oenigheten om vad man skall göra sägs vara betydande. Efter de usla opinionssiffrorna och Stefan Löfvens hårt kritiserade intervju i Agenda börjar han nu för första gången ifrågasättas internt, enligt Aftonbladet. Huruvida det skulle hjälpa S kan diskuteras.

Både för väljarnas och partiernas skull vore det bäst om januariöverenskommelsen bröts upp. För Liberalerna är det sannolikt en fråga om överlevnad, för S en fråga om partiets ställning som tydlig vänsterkraft. För samtliga partier gäller nog läxan att modet att våga säga det obekväma och förstå vad som berör människor, att vara tydlig, konsekvent och långsiktig slår feghet, följa-Johnmentalitet, velighet och inställsamhet alla dagar i veckan. Det är något att jobba med fram till nästa val - när det nu blir? Då kanske vi också skulle kunna få en regering som faktiskt gör det den vill och tror på.