Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bakom makten i Minsk står makten i Moskva.  Bild: Leif R Jansson / TT
Bakom makten i Minsk står makten i Moskva. Bild: Leif R Jansson / TT

Håkan Boström: Att europeisera Ryssland är ett evighetsprojekt för EU

Det är svårt att se ett fritt Belarus utan regimskifte i Moskva. Det sistnämnda måste dock föregås av ett liberaliserat Ryssland om inte jättelandet ska gå ur askan i elden. Det är Europas eviga uppdrag att flytta frihetsgränsen österut.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vitryssland – numera känt som Belarus – brukar kallas för Europas sista diktatur. Det är inte helt korrekt. Ryssland självt är i allt väsentligt också en diktatur, även om Putin har ett något starkare folkligt stöd än sin kollega i Minsk.

Fram till förra sensommaren var Belarus också i allt väsentligt en bortglömd diktatur, trots dess geografiska närhet till EU. Men diktatorn Lukasjenkos uppenbara valfusk, de folkliga protestvågor som följde och regimens hårdhänta repression tvingade omvärlden att titta dit för en stund. Ögonlocken höll just på att falla ned igen när så Lukasjenko i början av veckan med vapenmakt tvingade ett passagerarplan på väg från Aten till Vilnius att landa i Minsk. Syftet var att gripa en oppositionell journalist som fanns ombord på planet.

Reaktionerna har med rätta varit starka. Att ett av EU:s grannländer tvingar ned ett passagerarplan på väg mellan två EU-huvudstäder är förstås en direkt fientlig handling, och i strid med alla internationella konventioner. EU kommer som svar att bland annat skärpa sina sanktioner mot regimen och stoppa belarusisk flygtrafik till EU.

Problemet för EU och omvärlden är att sanktionerna i praktiken är rätt tandlösa. Belarus är en lydstat till Moskva. Lukasjenko har tidvis försökt hålla en begränsad distans till Putin, men efter att han försvagats råder det inga tvivel om vem som bestämmer.

EU-sanktionerna gör Belarus än mer beroende av sin herre i Kreml. Men EU har inget annat val än att markera hårt mot Lukasjenko och i möjligaste mån stödja demokratiaktivisterna i landet. Problemet för EU stavas dock Ryssland. Utan en förändring av det auktoritära styret i Moskva kommer Belarus förbli en diktatur. Kreml har redan förlorat kontrollen, om än inte helt, över merparten av Ukraina. Man tänker inte släppa Belarus också.

Men hur påverka Ryssland? EU skulle i teorin kunna gå hårdare fram mot Ryssland med ekonomiska sanktioner. Men ryska gasledningar värmer fortfarande upp ett stort antal hem i östra Europa (inklusive Finland). De ekonomiska intressena för handel med Ryssland är starka i vissa regioner och EU-länderna splittrade i frågan. Berlin håller i denna stund på att bygga en ny gasledning mellan Ryssland och Tyskland.

Till detta ska läggas att försämrade relationer mellan Ryssland och EU stärker banden mellan Ryssland och Kina. EU möter en rad ryska dockor av auktoritärt styre där Kina är den största dockan, Ryssland står i mitten och Belarus den minsta.

EU har inte mycket annat val än att tålmodigt och långsiktigt arbeta för att liberalisera det ryska väldet. I det arbetet ingår förvisso att inta en hård attityd när det behövs. Kreml är inte intresserat av predikningar, men kan lyssna till maktspråk. Med en genomtänkt strategi kan det ge vissa resultat.

Sanningen är dock att Rysslands problem har långa historiska rötter. Det är en mycket svår uppgift att förändra Ryssland inifrån, än mer så utifrån. Skulle Putin-regimen falla, exempelvis på grund av ekonomiskt tryck, men utan att Ryssland liberaliserats skulle med all sannolikhet en ny auktoritär regim uppstå. Möjligen mer nationalistisk och nyckfull än den nuvarande.

Att europeisera Ryssland har varit en ambition i över tre hundra år. Det går lika långsamt som de väldiga ryska floderna. Ändå är det en ambition EU måste hålla fast vid.