I den svenska debatten har det nästan uteslutande talats om en flyktingkris. Det leder tankarna fel. För även om inbördeskriget i Syrien varit en viktig faktor bakom ökningen av antalet migranter de senaste åren så är det bara en del av en större trend av ökad migration i världen.
Flyktingar från Syrien har heller aldrig utgjort en majoritet av de asylsökande till Sverige. I andra europeiska länder talar man i klartext om en migrationskris. Det är till exempel det statliga brittiska TV-bolaget BBC:s standardbenämning.
Antalet flyktingar i världen ökar dramatiskt. Förra året passerade antalet 60 miljoner –en ökning med 40 procent bara sedan 2011. Utöver dessa finns ett nästan oändligt antal människor som vill söka sig ett bättre liv i den rika världen. Och för varje år har allt fler råd att försöka. I praktiken är det sällan så lätt att skilja på flyktingar och ekonomiska migranter.
I stort sett alla som flyr från krig och förföljelse passerar flyktingläger och andra mellanstationer på den långa färden till Nordeuropa. Ett liv i ett flyktingläger är på många sätt torftigt –men så är förstås också tillvaron för den miljard människor i världen som lever på mindre än en dollar om dagen.
Den asylrätt vi har idag konstruerades för 1950-talets situation med folkomflyttningar efter kriget. Från början gällde den bara européer. Det är svårt att tänka sig ett regelverk som är mindre anpassat för den nuvarande verkligheten. När till exempel den svenska regeringen kraftigt minskar biståndet för att följa flyktingkonventionen så strider det mot all form av konsekvensetik.
Endast en bråkdel av de vi i dagligt tal kallar flyktingar är det dock i strikt juridisk mening. De flesta är skyddsbehövande. Det vill säga de flyr från krig och kaos, snarare än personlig förföljelse.
Handläggarna på migrationsverket har i praktiken en nästan omöjlig uppgift. Många asylsökande har gjort sig av med sina id-handlingar, om de inte har syriska pass som automatiskt ger uppehållstillstånd. På kort tid ska handläggarna bedöma om en bakgrundsberättelse är trovärdig. För verkets tjänstemän är det förstås enklare att fria än fälla av en mängd skäl. Liksom falska pass finns berättelser dessutom att köpa, eller att hitta på nätet för den som är hågad. Incitamenten för den sökande är jättestarka att maximera sina chanser. Det är knappast ens någon poäng att moralisera över det.
Självfallet är inte alla flyktingar bedragare. Men det är en vanföreställning att det lätt skulle gå att skilja en sann historia från en falsk. Många gånger kan det handla om gränsfall där delar av historien stämmer. Den sökande kanske inte vet exakt själv. Hur som helst bör vi göra upp med idén att ”riktiga” flyktingar lätt kan urskiljas från andra i dagens värld.
En liknande problematik gäller anhöriginvandringen. Få känner kanske till att närmare hälften av all anhöriginvandring fram till för ett par år sedan utgjordes av nyetablerade relationer –inte familjeåterförening. 2013 var siffran 40 procent. Andelen har minskat något i och med att antalet flyktingar med familj ökat kraftigt. Men även här finns väldigt starka incitament för fusk. Talar man med handläggare på Migrationsverket framkommer det att skenäktenskap inte alls är ett ovanligt fenomen. Det är också en anledning till att regeringen nu skärpt försörjningskraven för anhöriga.
I takt med att migrationen ökar är dagens asylsystem dömt att bryta samman. Enbart Afrikas befolkning väntas öka med tre miljarder detta sekel. Dagens regelverk måste därför ändras i grunden. Arbetskraftsinvandring, enligt gällande regler, bör vara huvudregeln.
Då anpassas invandringen automatiskt till mottagningskapaciteten. Försörjningskrav för anhöriginvandring bör gälla under en viss tidsperiod även vid separation.
Asylrätten måste ersättas av ett kvotsystem –kombinerat med permanenta europeiska insatser till flyktingläger i krisområden. De kan även behöva skyddas militärt.
Moraliskt, socialt och politiskt är detta faktiskt den enda hållbara vägen framåt.
