Vem har mest makt i Kultursverige: en ledamot i kultur- och fritidsnämnden i Täby kommun eller Anna Serner, vd:n för stiftelsen Svenska Filminstitutet? Fritidspolitikern, om man får tolka Serner själv. Hon och 16 andra högt uppsatta tjänstemän på landets kulturinstitutioner, däribland Björn Sandmark, vd för Göteborgs stadsteater, varnar i en debattartikel i DN för att konstens frihet är hotad (16/12).
Det låter ju inget vidare. Alla människor har rätt att uttrycka sig konstnärligt. Det är bara totalitära stater som inskränker den rätten. Så vad är det då som har hänt i Sverige? Vilka är det som hotar yttrandefriheten?
Dels är det den här ledamoten i kultur- och fritidsnämnden i Täby. Han ville inte att biblioteket skulle ordna en samtalskväll om hbtq-frågor – en åsikt som den moderata nämndeordföranden inte delade. Sedan har vi Sölvesborg, där kommunen inte vill köpa in samhällskritisk konst. Det tredje exemplet är Nacka kommun, där ”samhällskritiska, rebelliska eller aggressiva” verk inte köptes in till kommunens gatukonstfestival.
Det var ju tråkigt. Men är dessa tre exempel från tre kommuner verkligen ett tecken på en ”systematisk attack” på yttrandefriheten? Hotas demokratin i Sverige av att kommunstyrelsens ordförande i Nacka anser att ”(…) ska man till exempel måla på kyrkans fasad så måste väl ändå kyrkan tycka att motivet passar”?
Man kan ha olika åsikter om vilken konst en kommun ska köpa in. Rimligtvis bör ett bibliotek kunna anordna en hbtq-kväll. Den som tycker det är upprörande kan väl ordna en egen kväll på temat ”könsrollernas positiva kraft” eller något. Men det är inte kärnfrågan här.
Debattartikeln är pinsam i sitt självförhärligande. Debattörerna försöker medvetet eller omedvetet att förvirra läsaren genom blanda ihop två saker: debatten om vilken kultur som vi skattebetalare ska finansiera och rätten att uttrycka sig fritt. Men det är en milsvid skillnad mellan dessa två ting. Med kulturbyråkraternas resonemang skulle all kulturutövning som inte får bidrag vara censurerad av staten. Det vore en absurd åsikt. Eller menar de att all den konstnärliga verksamhet som pågår i Sverige och som inte får några bidrag liksom inte "finns"? Den kanske inte räknas?
Kanske är sammanblandningen medveten. Om ”fri kultur” betyder ”kultur som vi beslutar ska få pengar”, ja, då är ju dessa personer oumbärliga för den konstnärliga yttrandefriheten i Sverige. De anser nämligen att ”rätten till kultur” ska skrivas in i grundlagen och därmed göra kulturstödet mer immunt mot parlamentarisk påverkan. Men med ”rätt till kultur” syftar debattörerna i det här fallet inte på rätten att skapa vilken konst man vill, utan rätten att konsumera kultur på skattebetalarnas bekostnad.
Det är också en ful tvist i artikeln – den blandar ihop produktion med konsumtion.
Det är dessvärre svårt att inte misstänka att det finns en baktanke. Om alla ska ha rätt till gratis musik, film och teater måste det så klart vara skattefinansierat. Då blir dessa institutioner som debattörerna arbetar på väldigt viktiga. På så vis säkrar de sin karriär och makt. De är antagligen oroade över att ett nytt politiskt landskap, präglat av ”populism och nationalism” som de varnar för (läs: SD:s opinionsframgångar och KD:s och M:s högersväng), inte är till deras egen fördel.
Om dessa partier skulle få för sig att göra samma sak som 68-vänstern gjorde med sin ”marsch genom institutionerna”, alltså se till att få nyckelpositioner inom offentliga kulturinstitutioner och public service, så kan de som vill diskriminera män från att få filmstöd (som Filminstitutets vd Anna Sterner föreslog men sedan fick backa ifrån efter hård kritik från filmskapare) ligga risigt till.
Om det kommer att ske går så klart inte att säga nu. Förhoppningsvis finns det liberala röster i Sverige som kan hålla emot på flera fronter samtidigt.
Men blir det på det viset så har författarna till debattartikeln knappast bidragit till att förhindra det.
