Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Anslagsjagande forskare går lättare maktens ärenden

Hoten mot den fria forskningen stärker varandra och motverkar på ett subtilt sätt kontroversiella och nyskapande idéer. I grunden handlar det om att statens behov av kontroll kortsiktigt står i konflikt med akademisk frihet.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur ser hoten mot det fria universitetet ut? Radikala studenter som vill inskränka vilka böcker och föreläsare som ges plats, konforma forskare som skriver på massupprop med en politisk korrekt och agenda? Det är svaret du kan få om du frågar någon lite längre ut på högerkanten. Marknadsstyrning, underfinansiering och maktkoncentration hos universitetsledningarna blir ofta svaret från vänster.

I själva verket är bägge perspektiven riktiga. Även om just militant aktivistiska studenter är ett betydligt mindre vanligt fenomen här än i de anglosaxiska länderna finns det fog för att hävda att forskarsamhället väjer för politiskt känsliga frågeställningar.

Göteborgsprofessorerna och statsvetarna Bo Rothstein och Peter Esaiasson påtalade redan 2020 hur exempelvis svensk integrationsforskning totalt misslyckats att fånga upp framväxten av olika problematiska företeelser i utanförskapsområden som exempelvis kriminella klannätverk (DN Debatt 12/9 2020). Detta trots stora statliga forskningssatsningar på området. Att journalister tvingas göra forskningens jobb menade de var ett underbetyg åt svensk forskning. Varken tidsaspekten eller metodproblem är giltiga att skylla på. Ironiskt nog bekräftades deras tes av en replik på artikeln som just framhöll frågeställningarnas känsliga politiska natur som ett giltigt skäl till bristen på forskning på området (DN Debatt15/9 2020).

Statsvetarprofessorn Sten Widmalm stämde förra veckan in i göteborgarnas kritik i en egen artikel på DN Debatt (10/1) där han i sammanfattning listar de aktuella hoten mot svensk akademisk frihet. Svenska forskare tvingas ägna enormt mycket tid åt att söka finansiering. Det lönar sig mer att bli citerad av kolleger än att skriva om något samhällsrelevant. Universitetsledningarna och administrationen stärker hela tiden sitt grepp om universiteten. De stora forskningsfinansiärerna ställer upp politiska och normativa villkor för forskningen och som lök på laxen har vi fått ett allt mer verklighetsfrånvänt etikprövningsregelverk som i praktiken omöjliggör ”känslig” forskning där till och med statistiska tabeller bedöms som känsliga personuppgifter.

Slutsatsen man kan dra är att de perspektiv som jag inledningsvis betecknade som ”höger” och ”vänster” snarare hör samman. Den enskilde forskarens ställning har försvagats till förmån för systemet. Jakten på anslag främjar ”strategiskt tänkande”, inställsamhet och konformism som underlättar politisk styrning. Märk väl att det man konkurrerar med hos anslagsgivarna är uppslag till forskningsprojekt, inte resultat. Det som lönar sig bäst är då att ställa in sig hos anslagsgivaren.

Universitetet var en gång själva sinnebilden för fritänkande, även om den bilden kan kompliceras ordentligt och kanske var som mest giltig under några decennier på 1900-talet. I dag motverkas fritänkandet, inte öppet men indirekt.

Det handlar i grunden om statens delvis legitima kontrollbehov. Universiteten har blivit en mångmiljardindustri nära sammanlänkad med arbetsmarknaden. Massuniversiteten präglas också i hög grad av de alltmer långtgående kraven på inkludering som inte stannar vid likabehandling utan kräver aktiva strategier för att skapa ”mångfald” i allt utom åsikter. Givetvis blir det då svårt att bevara de gamla liberala Humboldt-idealen om en fritänkande akademi.

Att kreativ verksamhet bara går att styra till priset av mindre kreativitet är svårsmält för byråkrater och makthavare i alla organisationer, och ju större organisationen är desto mer svårsmält blir det. Men nyskapande bygger fortfarande på frihetens logik. Om du ger tio forskare helt fria händer och nio av dem slösar bort möjligheten eller hamnar helt tokigt så kan det fortfarande vara värt det om den tionde hittar rätt. Försöker du styra alla tio av rädsla för ”fel resultat” är risken stor att du kammar hem noll.

Det är tveksamt om staten verkligen är så intresserad av fritt tänkande och innovativ forskning som den säger sig vara. Men möjligen skulle makten ändå kunna tänka sig att skapa någon slags frizon för de gamla idealen, inom eller utom ramen för nuvarande system.

Sveriges liberale utbildningsminister borde ta sig en funderare över det. Varför inte över en kopp kaffe tillsammans med Sten Widmalm.

LÄS MER: Inget land för intellektuella