Under helgen hölls Centerpartiets stämma i Sigtuna. I sitt inledningstal pratade partiledaren Annie Lööf om stärkt landsbygd, entreprenörskap och grön omställning. Hon avslutade med sitt mantra: Centern är en konstruktiv samarbetskraft i svensk politik och vill se uppslutning i den ”breda mitten”.
Annie Lööf upprepar ofta att C är det parti som kan tänka sig att samarbeta med flest partier. Alla utom SD och V går bra, och därför är Centern just mitten i politiken, en konstruktiv kraft för samförstånd.
Att C därför skulle vara ett mittenparti är dock en missuppfattning. När Lööf hävdar att C, namnet till trots, är ett mittenparti utgår hon endast från hennes egen syn på det politiska spelet.
Men när det kommer till politiskt innehåll och ideologisk inriktning är C allt annat än ett mittenparti. Snarare är partiet en blandning av ekonomisk högerliberalism och social progressivism.
Centern är det parti som starkast driver förändringar i arbetsrätten och talar varmt om ”enkla jobb”. ”Sänkta trösklar på arbetsmarknaden” kallar de det, att försämra arbetsvillkoren för anställda. När partiets chefsekonom Martin Ådahl fick ta emot ett pris från studentförbundet syntes en brinnande LO-borg i bakgrunden på diplomet. Ett skämt förvisso. Men något sådant skulle aldrig ske i Liberalerna eller Moderaterna.
Partiet förespråkar en oreglerad modell för lågkvalificerad arbetskraftsinvandring. I denna fråga har till och med Moderaterna ändrat uppfattning eftersom dagens system leder till utnyttjande av arbetskraft och risk för ökad försörjningsbörda för det offentliga.
Centerpartiet är också det parti som påverkats mest av intresseorganisationer i näringslivet som Almega. En central del i organisationernas lobbyarbete handlar om att privata företag ska få utföra offentlig, skattefinansierad verksamhet, något som C driver starkt. Nu senast var det arbetsförmedlingen som skulle ”effektiviseras”.
LÄS MER: Frågan som borde ställas till Annie Lööf
Samtidigt som Centern får sägas vara det parti som är mest höger i ekonomiska frågor är de vänster i sociala frågor. Inte minst när det gäller migrationspolitik och integration. Här har C mer gemensamt med Miljöpartiet än med de stora partierna Socialdemokraterna och Moderaterna. Det var förvisso länge sedan Annie Lööf talade om Sverige som ett nybyggarland, men att C är att parti som tydligt tar ställning emot en restriktiv invandringspolitik är tydligt.
Både socialdemokrater och moderater talar om invandringspolitiken som en central orsak till segregation och utanförskap. ”Sverige har [tidigare] inte sett att om man hela tiden fyller på med migranter i vissa områden så växer problemen över tid”, sa inrikesminister Mikael Damberg nyligen. Ulf Kristersson har sagt att invandringen varit en belastning för Sverige. Annie Lööf svarade då med att säga att C ”ger kraft till varje människa”.
”Närodlad politik” löd Centerns tidigare slogan. Men C är kanske det parti som mest driver på en amerikanisering av svensk politik. C påminner om de progressiva delarna av det demokratiska partiet i USA, som tar ställning emot rättigheter för så kallade gig-jobbare i taxibranschen och samtidigt röstar för att avskaffa diskrimineringslagar – med syfte att möjliggöra kvotering, i progressiv anda.
Denna politiska nisch är framgångsrik i vissa delar av väljarkåren. Men den kommer inte att locka breda grupper eftersom den är extrem åt två håll. Mitten i svensk politik torde snarare ligga någonstans mellan Socialdemokraternas högerfalang och Moderaterna.
Därför är risken stor att Annie Lööf misslyckas med sitt projekt att bli mittenpolitikens drottning. Om Sverige på riktigt skulle få en reellt mittenorienterad regering – sett till politiskt innehåll – är det troligt att Centerns politiska program skulle få minimalt med inflytande.
