Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anna-Karin Wyndhamn

Anna-Karin Wyndhamn: Anna-Karin Wyndhamn: Normkritiken får inte bli moraliserande

Anna-Karin Wyndhamn, filosofie doktor i pedagogiskt arbete, gästspelar i dag på ledarsidan med en krönika om normkritik.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

En gång hjälpte jag några gymnasieelever att anmäla sin skola till Skolinspektionen. Missförhållandena på skolan var allvarliga och behovet av tillsyn tveklöst. Nu är det ju ingen lätt sak att driva en anmälan. En bit in i processen frågade handläggaren varför jag engagerade mig. Förstod jag inte att jag äventyrade kollegialiteten och ja, kanske min tjänst? Jag minns exakt vad jag svarade: Ungdomarnas tilltro till att myndigheter korrekt och opartiskt möter frågor och behov är en långsiktigt större vinst än tillfällig trivsel i lärarrummet.

Sedan dess har jag arbetat mycket med likabehandling och jämställdhet inom högre utbildning. Under de senaste åren har de förebyggande insatserna för att säkerställa likabehandling inom det offentliga i huvudsak fogats in i samma spår: normkritikens. Skolverket rekommenderade exempelvis redan 2009 normkritik som metod mot mobbing och diskriminering. Också i Göteborgs stad är normkritik en del av hur verksamheterna arbetar (GP Debatt 26/4 och 28/4).

Normkritiken erbjuder skarpa verktyg till den som strukturellt vill förstå maktordningar och visa hur kategoriseringar av normalt eller icke-normalt skär igenom samhället. I denna förklaringsmodell framstår inte sällan systematisk diskriminering och exkludering som en obönhörlig konsekvens av maktordningar kopplade till kön, könsidentitet, sexuell läggning, etnicitet, funktionalitet, ålder, klass eller trosuppfattning.

Nyligen antog Göteborgs universitet en ny policy för likabehandling och jämställdhet. I denna bildar normkritiska metoder kungsvägen till hållbarhet och kvalitet. Planen säger att diskriminering, exkludering eller kränkning motverkas genom att normer görs synliga och genom diskussioner om makt och tolkningsföreträde. Det är gott och väl. Av policyn framgår också följande: Det handlar om att se diskriminering och kränkningar som ett strukturellt problem och inte bara som ett individproblem. Här grumlar sig konsekvensen av ett normkritiskt grepp i en statlig myndighet. Kan vi verkligen gå i god för en rättsäker ärendehantering för individen, om ett diskrimineringsärende från början förstås som betingat av vad vi vet om maktordningar på aggregerad nivå? Det torde föreligga viss risk att förklaringsmodellen påverkar anmälans utfall. Vad är då egentligen vunnet?

Det är en chimär att en normkritisk blick gör rent bord med de strukturer vi med fog kan hävda finns i samhället. Någon bestämmer också mot vad den normkritiska blicken ska riktas och hur den väljer att se, förstå och prioritera. Perspektivets försvarare brukar understryka att normkritiken på intet sätt strävar mot en normernas nollpunkt. Tvärtom ska vi akta oss för att i allmänkritisk iver kasta ut alla normer med badvattnet. Det finns faktiskt normer vi kan fortsätta orientera oss utifrån, normer som vid närmre eftertanke inte alls är fel. I denna, förvisso normkritisk upplysta, selektion uppstår en ny maktutövning och den är fjärran från ideal om opartiskhet och saklighet. Det är detta som riskerar att ge myndighetsutövande som marinerats i normkritik en moralistisk slagsida.

Göteborgs stads hemsida om normkritik säger att alla verksamheter måste vara medvetna om och ha kunskaper om olikheter. Exakt vilka olikheter är det Göteborgs stad ska väga in när de bedriver sin verksamhet? Beror det på vilken kurs handläggaren har gått? En enkel sökning visar att det finns en uppsjö konsulter redo att sjunga normkritikens lov. När man ordinerar medicin åt kadrar av tjänstemän och lärare bör kuren helst inte vara blandad av charlataner.

Förtjänsten med att kontinuerligt granska sig själv och den egna verksamheten förfelas om normkritikens maktanalys uppbär status av facit för hur enskilda individers behov ska tolkas och bemötas. Av allt det som skulle vidga blicken blir istället ett snävt synfält. Min bevekelsegrund är densamma idag som den var när handläggaren frågade mig den där gången för länge sedan. Våra samhällsinstitutioners trovärdighet vilar på oväld, aldrig på antal poäng i normkritik.