Advent är här. Nådens tid. Högmässan i söndags var lika vacker och hoppingivande som den brukar vara när kyrkoåret tar sin början. Men ärligt talat, jag har tröttnat på att vända andra kinden till. Det får finnas gränser. Just nu pågår ett krypskytte mot vår socialdemokratiska partiordförande Håkan Juholt som är så okamratligt, så fegt och så destruktivt för vårt parti att det gör mig vansinnig. Allt under den heliga devisen om att vi ska ha högt i tak i vårt parti när det gäller så kallad konstruktiv kritik.
Jag har gjort bort mig många gånger. Några gånger har jag räddats från värre fadäser av kamrater, som tagit mig avsides och deklarerat att det där var väl inte särskilt smart Soffan. Det finns flera som jag såhär i efterhand har anledning att tänka på med tacksamhet för att jag inte trampade värre fel än vad jag gjorde. Så gör nämligen riktiga kompisar. Men aldrig att dessa kamrater satte sig och skickade sms till Expressen om hur värdelös jag var och hur mycket jag därmed skadade socialdemokratin. Never.
Faktum är att ingen av dem som nu gör sitt bästa för att slå sönder partiet, i ett sken av att man bara gör det för allas bästa, skulle acceptera samma behandling själva. Högt i tak, jo tjena. Man gillar helt enkelt inte Juholt, eller så känner man sig provocerad av hans starka övertygelse om socialdemokratins möjligheter. Det börjar likna det gamla Sovjet där avsättningar av misshagliga alltid föregicks av en rejäl smutskastning av denne som person. Jag finner mig inte i det här skitsnacket och jag tror inte jag är ensam.
Ska vi ha en rimlig chans att vinna valet 2014 får vi ta oss i kragen och fokusera på politiken istället. Vi har egentligen guldläge. Regeringen Reinfeldt har sällan stått så idéfattig och splittrad som nu. Statsministern försöker till och med göra en dygd av det genom att varna för visioner! Några som däremot är både välorganiserade och håller ihop är Sverigedemokraterna. Om dem låtsas vi som om de inte är något egentligt problem. Vi leker strateger, men är uppenbarligen inte vuxna uppgiften.
Jag menar att socialdemokratin just nu har ett historiskt ansvar mot demokratin att bjuda fascismen motstånd. Istället håller vi som bäst på att radera ut oss från den politiska spelplanen helt och hållet. Juholt är yvig ibland när han uttalar sig, han behöver den sortens kärleksfull kritik som bara riktigt bra kompisar kan ge. Inte mera skitsnack. Mitt förtroende för Håkan Juholt är obrutet.
Även om nåden är mitt favoritbegrepp inom kristendomen finns det ett annat jag gillar. Rättfärdighet.
