Andra världskriget fortsätter spöka i tysk politik

Dagens val i de tyska delstaterna Sachsen och Brandenburg väntas bekräfta den ökande polariseringen i landet, såväl politiskt som regionalt. En utmaning för den tyska tanken på politisk stabilitet som överordnat mål.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

För på dagen 80 år sedan rullade tyska stridsvagnar över gränsen till Polen. Andra världskriget var ett faktum. Det skulle vara i sex år. Men krigets efterverkningar sätter än i dag sin prägel på tysk politik. Inte minst de drygt fyra decennierna av kommunistdiktatur i öst.

Trots att det nu gått 30 år sedan Berlinmuren föll är de politiska skiljelinjerna mellan öst och väst tydliga. När de östliga delstaterna Brandenburg och Sachsen idag går till val förväntas Tysklands högerpopulistiska och invandringskritiska parti, Alternative für Deutschland (AfD), gå starkt framåt. Partiet kan rentav bli det största i någon av delstaterna.

ANNONS

AfD är nästan dubbelt så starkt i öst som i väst. Skillnader i levnadsstandard brukar framföras som förklaring. Men en minst lika viktig faktor är nog att 1960-talets radikala, individualistiska vindar aldrig nådde DDR. Kommunismen konserverade oavsiktligt en samhällssyn som idag tar sig uttryck i östtysk konservatism. Kommunistregimen undergrävde väsentligen också tilliten till samhällets institutioner. Till saken hör också att medan Västtyskland sedan 1960-talet haft en ekonomiskt lönsam arbetskraftsinvandring, saknar Östtyskland sådana erfarenheter.

Men den tyska historien har inte bara skapat en spricka tvärs genom landet. Den slutsats som tyska politiker dragit av av Weimarrepublikens oroligheter och Hitlers maktövertagande är att politisk och ekonomisk stabilitet är ett överordnat mål. Men politik lämpar sig sällan för fastlagda dogmer. De riskerar lätt att stelna och kan i värsta fall främja det man försöker undvika.

Tysklands motvilja till ekonomisk stimulanspolitik skapar idag till exempel slitningar inom Eurosamarbetet. Inrikespolitiskt har stabilitetsdogmen lett till att landet, under 10 av de senaste 14 åren, styrts av en allt svagare storkoalition mellan kristdemokrater (CDU/CSU) och socialdemokrater (SPD). Samregerandet har tärt hårt på de bägge statsbärande partiernas väljarstöd.

Det anses inte bara tabu att regera med AfD (som enbart har några år på nacken och kan betecknas som en mer omogen variant av SD) utan det är likaså ett tabu att regera med stöd av Vänsterpartiets motsvarighet: die Linke. Resultatet har blivit en svårighet att bilda rena höger- och vänsterregeringar.

ANNONS

Inte minst SPD befinner sig under hård press. Partiet tappar inte bara väljare till AfD, utan även till die Grünen, (motsvarigheten till MP) som går starkt framåt i Tyskland, inte minst bland unga väljare. Skulle Socialdemokraterna förlora många väljare även i dagens delstatsval hotas den tyska regeringens sammanhållning, enligt flera bedömare. Men frågan är om SPD verkligen vill riskera ett nyval.

Ingen kan anklaga (väst)tyskarna för att inte på allvar ha gjort upp med sin historia. Men det prekära politiska läget i Förbundsrepubliken visar också att det knappast går att dra upp entydiga riktlinjer från historiska erfarenheter. Behovet av att navigera i ett ständigt föränderligt politiskt landskap går inte tänka bort. Stabilitet kan i längden bara vinnas genom omdöme, inte genom dogmer

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS