Vi har alla fått lära oss historien i grova drag i skolan. Ett Tyskland i ekonomisk kris valde en grym och galen diktator som ville erövra världen och utrotade oskyldiga människor. Diktatorn lyckas ockupera halva Europa, men besegras till slut av en förenad allians av öst och väst. Lilla Sverige i mitten spelade fegt och vände kappan efter vinden. I dagarna har det gått 75 år sedan andra världskriget tog slut 8 maj 1945.
Skolversionen är i huvudsak en riktig sammanfattning. Men den är också en grov förenkling. Och det är ett problem. För många framstår världskriget som en Hollywoodfilm från 1980-talet. Ond skurk hotar ta över världen. Ond skurk besegras av de goda hjältarna.
För samtiden tedde det sig annorlunda. Kriget var i första hand en stormaktskonflikt – trots att nazismens barbari inte var något okänt för omvärlden. Man kan inte förstå kriget om man inte förstår att moralen kom i andra hand (och delvis såg annorlunda ut än idag). De inblandade staterna agerade utifrån sina intressen.
Hitler ansåg att Tyskland hade rätt att skaffa sig ”livsrum” i Östeuropa. Storbritannien och Frankrike hade ju sina utomeuropeiska kolonier. I Hitlers planer ingick att förslava miljontals människor och driva miljontals andra i döden. Ändå var det inte ondskan i detta som fick västmakterna att ingripa. Storbritannien kunde inte tolerera ett så starkt Tyskland i Europas mitt. Men britterna var splittrade i frågan. Det fanns de, långt upp i regeringskretsar, som menade att Sovjet var ett större hot än Tyskland och att Storbritannien inte borde gå i krig över Östeuropa.
I efterhand har den brittiske premiärministern, Neville Chamberlain, fått utstå hård kritik för sin eftergiftspolitik gentemot Hitler i syfte att undvika kriget. Kritikerna har en poäng. En hårdare linje hade möjligen kunnat bevara freden.
För att utmana tanken kan det dock vara intressant att lyfta det motsatta perspektivet. Den kontroversielle republikanske presidentkandidaten och journalisten Pat Buchanan har i boken ”Churchill, Hitler and the Unnecessary War” (2008) drivit tesen att London snarare borde gått längre med sin eftergiftspolitik. Hade inte Storbritannien givit Polen garantier i mars 1939 hade Polen och Tyskland kunnat kompromissa om Danzig, menar han. Polen hade blivit beroende av Tyskland, men inte nödvändigtvis skådeplatsen för massutrotning. Hitlertyskland och Sovjet hade i ett sådant scenario troligen inte bildat någon pakt. Krig mellan dem på östfronten var kanske oundvikligt, men kriget i Västeuropa hade gått att undvika. Indirekt hade det sparat många oskyldiga människors liv.
Låter det sannolikt? Buchanans tes har ifrågasatts skarpt. Det kräver dock en intellektuell ansträngning att vederlägga den. Hans tes utmanar också vår självbild. Det sticker i ögonen att en till synes omoralisk och feg handling – fortsatt eftergiftspolitik – skulle kunnat rädda liv.
Det intressanta här är att Buchanan tvingar oss att förstå de historiska händelserna på ett djupare plan, även när vi inte håller med honom. I Sverige är väl det närmaste vi kommit en liknande debatt när Aftonbladets tidigare kulturchef, Åsa Linderborg, för fem år sedan försökte ärerädda röda armén, som hon menade besegrade Hitler i stort sett på egen hand.
Det är svårt att bortse från att Sovjet inledde anfallskrig mot Finland, ockuperade Baltikum och östra Polen, begick fruktansvärda övergrepp mot den tyska civilbefolkningen i krigets slutskede, medvetet lät Warszawaupproret krossas, och satte hela Östeuropa i 45 års karantän bakom järnridån. Men i sak har hon en poäng, även om poängen inte är moralisk.
Min egen poäng är att historia blir relevant först med avvikande röster som Buchanan och Linderborg. Vi måste stånga oss mot annorlunda men intelligenta perspektiv. Annars förblir vi barn i historievetenskapligt hänseende, som tror att det finns enkla vägval när vi själva konfronteras med ondskan. Vi blir då lätt ett offer för omständigheterna.
För ett civiliserat beteende bygger på att kunna behålla sin moraliska kompass och samtidigt ta till sig komplexiteten i tillvaron. Det är svårt. Betydligt svårare än vad Hollywooddramaturgin vill ge sken av. Fråga bara Neville Chamberlain.
