Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Ann Charlott Altstadt: Altstadt: Politiken har blivit en strid om värderingar, inte verkligheten

När politiken lämnat det materiella till förmån för normerna och värderingarna blir politikens slagfält fyllt med märkande av ord och anklagelser om fascism, skriver gästkolumnisten Ann Charlott Altstadt.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Ordet för dagen är polarisering, men utan att termen riktigt kan fånga omfattningen av fenomenet. För de politiska polerna har också bytt position: motkulturen tillhör numera de konservativa, medan vänstern blivit samhällsbevarare. Och jag som hållit fast vid mitt kritiska, förr så konventionella, vänsterperspektiv anses plötsligt företräda en frätstinkande häxbryggdsblandning av foliehatt, lågutbildat SD-trash och svartmålande medlöperi.

Idag är det de forna rebellerna som markerar status genom att förlita sig på de politiska och ekonomiska eliterna, och fina anrika institutioner som public service. Det som vi i vänstern i decennier dömde ut som mainstreammedia.

Och trots att det numera anses oacceptabelt att hävda att nationen och nationalstaten är demokratins enda värn
mot EU-federalism och globalisering, så måste de ändå påstå att det går väldigt bra för landet Sverige. För vem vill förknippas med pöbelapokalyptisk propaganda och hamna på fel sida om historien?"

På ytan ser SD-magneten ut att ha rubbat polerna medan sociala medier förstärkt tumultet men jag tror att den underliggande orsaken istället handlar om en sorts politikens död.

Sedan 80-talet har alla regeringar oberoende av färg hållit fast vid ekonomisk normpolitik och systemskifte; det Bildt kallade den enda vägens politik. När samhället inte längre kunde förändras blev politikerna inte bara administratörer utan också kommunikatörer. Systemfelen är idag uppenbara, och precis som vi andra tycker politikerklassen att det dåliga verkligen inte är okej och att allt istället borde vara som bäst, medan de bordlagt den djupgående och övergripande frågan: hur då?

När politiken så släpper markkontakten och lämnar den materiella verkligheten, till förmån för budgetjustering, transformeras den till en sorts retorisk religion. Politiker som ett tjattrande skikt av samhällsbevarande teknokrater föder inte bara nya partier, som SD, utan gör människors normer till det enda möjliga att reformera, till det enda möjliga slagfältet.

I denna kulturkamp fick vänstern till slut utdelning för sin, så kallade, långa marsch genom institutionerna. Det vill säga makt över värderingar och moral. Den utövas via en dogmatisk granskande analys av vem sade eller skrev vad och varför. En muterad kvasireligiös vänsterideologi där vissa ord, kritik och raljans idag kan tolkas som hat, hot och fysisk förintelse.

Borgerliga opinionsbildare kan därför på fullaste allvar kallas nazister och fascister. Skalan är ju inte längre politisk utan moralisk, den kan inte mäta verklig nazism eller fascism utan endast åsiktsavvikelsen från den moraliska maktens kanon. Och då själar måste räddas blir vantolkning inte bara legitimt utan också en önskvärd som nödvändig strategi.

Denna polariserande begreppskollaps, var ett signum för de små isolerade vänstergruppernas politiska sterilitet, tillika ett gissel som plågade medlemmar i meningslösa och splittrande fraktionsstrider. Ett sektbeteende som idag sliter sönder hela offentligheten som både tecken på, och substitut för, den omöjliga samhällsförändringen.