Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

PJ Anders Linder: Allt yngre politiker och allt sämre villkor för unga

Ingen tar de ungas villkor på allvar. Detta trots att den svenska politikerkåren är yngre än någonsin.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sverige styrs av allt yngre rikspolitiker. De blir för all del ett år äldre per år precis som alla andra, men medelåldern hos dem som valdes in i riksdagen 2018 var den lägsta hittills. Nästan två tredjedelar var 49 år eller yngre. Bara några enstaka hade hunnit fylla 65. Flera partiledare och ministrar har nått sina positioner före 30 och omger sig med unga medarbetare.

Allt färre avslutar en framgångsrik yrkeskarriär med ett par mandatperioder som förtroendevald i riksdagen. Allt fler använder sin riksdagsplats som ett avstamp inför andra och mer lukrativa jobb.

Det låter inte så bra. Samtidigt sägs det ju att det inte finns något ont som inte för något gott med sig, så vad skulle detta goda kunna vara? Att frågorna om ungas villkor och framtidsutsikter ägnas särskild uppmärksamhet i politiken?

I själva verket är det slående hur de försummas och vansköts.

Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste nationella trygghetsundersökning visar att oron för brottslighet växer bland de yngre. Hos pojkar i åldern 16-19 år har den ökat från 6 till hela 32 procent på fem år. Även bland män mellan 20-24 år och yngre kvinnor har den ökat rejält. Och oron beror inte på livlig fantasi: enligt Brås senaste skolundersökning har nästan hälften av niondeklassarna blivit utsatta för ”stöld, misshandel, hot, rån eller sexualbrott” under det gångna året.

Brotten begås ofta av andra unga, som möts av lamast möjliga reaktioner från rättsväsendets sida och kan begå många fler grova brott innan det blir tal om kännbara straff. I politiken talas oupphörligen om vikten av ”barnperspektiv”, men när det kommer till brottsligheten innebär detta fortfarande att det tas all möjlig hänsyn till unga förövare medan unga offer glöms bort.

Skolan är ingen fredad zon. Skillnaderna mellan skolor är stora, men våld och skadegörelse är sorgligt vanligt förekommande. Otrygghet och brist på arbetsro borgar inte för någon god inlärningsmiljö, speciellt inte när de kombineras med pedagogik som är måttligt intresserad av ämneskunskaper. Resultaten blir därefter. En stor grupp elever faller igenom i gymnasiet och även högskolan får kvalitetsproblem. Det blir tufft för många på arbetsmarknaden.

För att inte tala om bostadsmarknaden. Bostadspolitiken har länge visat kompakt ointresse för frågan hur unga ska hitta ett ställe att bo. De är inte gamla nog att ha stått i bostadskö i åratal och de har stora problem med krav på kontantinsats, amorteringar och teoretisk räntebetalningsförmåga.

Om vi vill undvika att politiken förvandlas till en bitter strid mellan generationerna behöver problemen som drabbar de unga angripas med helt annat engagemang än hittills.

Är det då just de unga rikspolitikernas fel att så ej har skett? Det tror jag inte. Men det är slående att de blir lika mycket fångar som äldre kolleger i tidens rastlöshet och krav på att politiska initiativ ska ge avkastning på stubben.

Brottsligheten. Skolan. Bostäderna. Det är frågor av stor betydelse för unga där status quo bevakas av högljudda ideologer och intressen. Och där även de nya yngre politikerna viker ned sig.