Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Susanna Birgersson: Allt fokus på presidentens tårar

Barack Obamas presidenttid är snart slut. Själv är han väldigt nöjd. Men i Mellanöstern är det kaos.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det har blivit en alldeles egen genre numera, klippen med vackra kändisar som håller känslomässiga tal. Alla tidningar måste rapportera och lägga ut länkar, alla med ett Twitter- eller Facebook-konto, måste dela. Det är tvångsmässigt på något sätt. 

Kändisarna är vår tids prästerskap som slår fast och står fast vid de värden vi tror att vårt samhälle vilar på. De amerikanska Hollywoodstjärnorna är givetvis överstepräster. När Meryl Streep darrar med underläppen över sina egna ord på en av alla de galor skådespelarna går på för att applådera varandras viktiga ställningstaganden – då känner man att det trots allt finns hopp.

Kändast av alla kändisar är Barack Obama. I sitt sista tal till nationen rörde han sig själv till tårar när han vände sig till hustrun Michelle och sina döttrar. Och inget är så underbart som när världens mäktigaste man gråter av kärlek. 

Huvuddelen av talet bestod annars av att han på sitt karaktäristiska sätt – efter varje avslutad mening vänder han långsamt på huvudet innan nästa mening levereras, varefter han åter vänder på huvudet i talande tystnad – räknade han upp allt han tycker sig ha lyckats med under sina åtta år som president. 

Jämfört med tårarna var detta av litet medialt intresse. För just nu är Obama närmast ofelbar, i alla fall i svensk kontext. Allt han gjort och gör ses i ljuset av att nästa president heter Donald Trump, en man som saknar precis den finess och förfining som utmärker föregångaren. Men det Obama har uppnått uppväger inte det han misslyckats med, hans utstrålning och att han kan prata vackert om sin fru är ovidkommande, egentligen.

Av alla utrikespolitiska misslyckanden framstår Syrien som det största, det blodigaste och det allra sorgligaste. Den röda linje som Obama sade sig dra vid användandet av stridsgas, suddades snabbt ut. al-Assad tilläts fortsätta med sitt mördande och länge fick IS växa närmast obehindrat i det av USA hastigt övergivna Irak. Till slut tog Ryssland initiativet och fyllde ut det tomrum som den amerikanska ambivalensen hade skapat. 

Den samlade bilden av Mellanöstern har sällan varit så mörk. I det läget har Obama distanserat sig från det enda land i regionen som kan sägas dela moraliskt fundament med USA, nämligen Israel. Det är en sak att kritisera enskildheter – vänner bör vara uppfordrande mot varandra. Men när kritiken alltid ljuder starkare än uttrycken för lojalitet, när man sluter avtal med sin väns värsta fiende (uppgörelsen med Iran) – då är man knappt vänner längre.

”Yes, we did ”, avslutade Obama sitt tal, och anspelade på valkampanjens slogan från 2008: ”Yes, we can”. I den historieskrivning om den gångna presidenttiden som nu håller på att ta form, kommer det att bli alltmer uppenbart att han i väsentliga avseenden inte höll måttet.