Symfoniorkestern är kanske den främsta symbolen för civilisation vi har. Tillsammans kan orkestermedlemmarna skapa tongångar som är omöjliga för varje enskilt instrument att åstadkomma. Men det kräver samordning. Orkestern är inte starkare än sin svagaste länk.
Nyligen rapporterade Sveriges Radio att det börjar bli svårt att rekrytera nya unga musiker till vissa av instrumenten. För få väljer att lära sig udda blåsinstrument som tuba, oboe och fagott (23/3).
Förklaringarna söks som vanligt i att det satsas för lite resurser eller inte gått ut tillräckligt med information. Men det var ingen brist på oboister när de offentliga resurserna var en bråkdel av dagens. Mer troligt är att unga människor väljer bort oboen och bastuban av samma anledning som de i allt högre grad väljer bort ingenjörsutbildningarna: Det är inte banor som lämpar sig för solospelare.
I ett samhälle utan stabila normer för vad som uppskattas blir det upp till individen att söka bekräftelse. Redan innan genomslaget för sociala medier hörde programledare och journalist, eller rentav fotbollsproffs och ”kändis”, till de roller som var mest populära bland ungdomar att aspirera till.
För att människor ska satsa på något annat än personlig bekräftelse krävs att det finns bestämda värden i ett samhälle. Att man är beredd att vara en ganska anonym lagspelare där tillfredsställelsen ligger i att man får bidra till just det speciella värde som exempelvis ligger i symfonimusiken, ingenjörsvetenskapen eller läkekonsten.
En sådan ordning betyder inte likriktning. Tvärtom består ett fungerande samhälle av flera olika ordningar, eller värdeskalor, olika hierarkier om man så vill. Men hierarkier som inte bygger på något personligt varumärke utan på en gemensam specifik standard inom det ämnesområde eller den profession det rör sig om. Logiker där skicklighet och funktion för helheten värderas i stället för synlighet och karismatisk personlighet.
Nu är det snart ingen som vill spela tuba. Då eroderar ordningen. Vänstern har länge skyllt den här upplösande tendensen på kapitalismen. Allt som är fast förflyktigas, konstaterade redan Karl Marx. Högern har i stället lagt skulden på socialistiska likriktningsförsök och utjämningssträvanden.
Bägge har en poäng. Socialismen tenderar att vilja passa in allt i samma form, ingen samhällssfär lämnas i längden ifred att verka enligt sin egen logik. Marknaden riskerar på samma sätt att bli ”imperialistisk”, men det sker oftast först när likriktningslogiken tagit ett starkt grepp om samhället, när politiken aktivt ska tvinga på konkurrens inom sfärer där den inte passar särskilt bra.
Sedan finns de som skulle hävda att utvecklingen varken har med marknad eller jämlikhetsidéer att göra utan handlar om hur tekniken med närmast ostoppbar kraft omformar samhället. Men låt oss inte vara pessimistiska. Med globaliseringen och välståndsökningen har även symfonimusiken spridits över världen. Troligen har antalet orkestrar aldrig varit större och förhoppningsvis kan en del av dem undvika solospelandets irrfärder.
