Dimmig måndagskväll i Köpenhamn. Det var en sådan där tillställning man går på för att få lite högerintellektuell feel-good-känsla. Den svenske litteraturdocenten, författaren och stridbare debattören Johan Lundberg var inbjuden, liksom några danska litteraturpersonligheter. Ämnet var Lundbergs bok ”Det sista museet” och vad identitetspolitiken har gjort med kulturpolitiken. Redan presentationen hade allt:
”Vad är den viktigaste måttstocken när vi bedömer litteratur och konst: Är det dess möjlighet att ge uttryck för bestämda identiteter och erfarenheter, grundade i kön, klass, religion, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning?” Nej, nej och åter nej, tänker jag. ”Eller är det att fritt undersöka det mänskliga och existentiella i ett ambitiöst formspråk och med största tänkbara innehållsmässiga komplexitet?” Ja, ja och amen! ”Och behöver läsaren nödvändigtvis ha samma identitet som författaren för att förstå ett litterärt verk?” Nej, nej, verkligen inte, hemska tanke. ”Eller är det tvärtom litteraturens förmåga att just kunna kommunicera på tvärs över våra olikheter?” Ja, låt konsten förena istället för att separera!
Lundberg introducerades och inledde med en snabb och lärd härledning av dagens identitetspolitik till 1700-talets tyska romantik. Oj, det hade jag ju inte tänkt på. Förtjusande. Så här: Motupplysningens folk i Tyskland hävdade att konst och kultur bara kan förstås i den kontext där den har uppstått. Tysk opera är inget för fransmän och fransk lyrik inget för polacker. Detta var en reaktion på upplysningens syn på människa och kultur, där man framför allt betonade universalistiska värden och människonaturens oföränderlighet.
Krigsskådeplatsen för de moderna arvtagarna till dessa två skilda synsätt, är svenska museer! En hastigt ihopslängd miljöpartistisk kulturpolitik håller för närvarande på att infantilisera museivärlden. Kulturmyndigheterna manar museerna att lägga större vikt vid besökarnas liv, identitet och erfarenhet än vid sina dammiga samlingar. Chefer som har avvikande ambitioner bör avgå.
Som om bildkonsten inte kan tala för sig själv till människor av väldigt olika bakgrund. Som om föremålen som berättar om svunna civilisationers människor inte kan intressera dagens människor. Nej, allt ska spegla vår samtid, allt måste handla om oss själva. Det är verkligen deprimerande att tänka på.
Men så var det dags för poeten Mette Moestrup att opponera. Och som hon opponerade. Hon var formidabel. ”Det hela är parodiskt” utropade hon. ”Tror ni att jag menar detta? Tror ni att jag – eller någon av alla dem som klumpas ihop i detta postkoloniala, identitetspolitiska kluster – menar att svarta lesbiska kvinnor enbart vill läsa böcker skrivna av svarta lesbiska kvinnor? Jag kan lova er att ingen säger det.” Däremot, menade Moestrup, har det länge varit så att det svarta lesbiska kvinnor har varit hänvisade till att läsa har dominerats av vita, heterosexuella, manliga författare.
Oj, igen, är det inte precis det jag har misstänkt ibland, att kritiken mot identitetspolitiken utgår från en karikatyr?
Debattbollen for fram och tillbaka: Moestrup var ömsom häcklande, ömsom uppbragt. Varför var Lundberg tvungen att förlöjliga precis allt det som hon stod för och var engagerad i? Lundberg verkade inte märkbart bekymrad över just detta.
Så kom de, orden som suddade ut min tillfälliga förståelse för det identitetspolitiska perspektivet. Moestrup berättade att hon ibland har ombetts att lämna paneler eller tillställningar på grund av att hon är vit. Det tyckte Moestrup inte var särskilt konstigt.
Jag tycker det är jättekonstigt att Moestrup inte tycker att det är konstigt.
Att diskvalificeras som samtalspartner på grund av sin hudfärg – är det så vi ska ha det? Att bara den som själv har upplevt rasism får uttala sig om detta ämne. Att viljan att sätta sig in i andra människors upplevelser och arbeta för förändring inget är värt. Att bara individuella individers individuella individupplevelser av förtryck räknas. Att teoretiska resonemang bara får föras av den som har rätt slags ”kropp” – som det heter.
Det påminner faktiskt om abortdebattens allra sämsta argument, nämligen att män inte ens har rätt att ha en åsikt eftersom det är en fråga som uteslutande berör kvinnors kroppar. Det är ett destruktivt synsätt. Graviditeter berör givetvis kvinnor och deras kroppar på ett unikt sätt, men frågan om abort är ihopkopplad med både moraluppfattning och människosyn: Vad är en människa och när förses en individ med människovärde? Det är allmängiltiga frågor som berör alla människor, kvinnor som män – naturligtvis!
Tiden rann iväg och två timmar senare var jag återigen ute i dimman. Tyst förbannade jag den tyska romantikens kultursyn medan jag gick hemåt längs svartblanka gator.
