Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Ingerö: Alla valrörelser kretsar runt ekonomi

Alliansen måste återvända till ekonomin, dels för att kunna formulera en sammanhängande och begriplig politik för migration. Men även för sjukvård, skola och arbetsmarknad, skriver sommarkolumnisten Johan Ingerö.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Bill Clinton blev president av ett mycket enkelt skäl. Han insåg att hans parti ägnat de föregående valrörelserna åt att prata om fel saker. Demokraterna hade hamnat på defensiven i ekonomiska frågor, och i så kallade värderings- och kulturstrider hade de stora och avgörande väljargrupper emot sig. Resultatet hade blivit tre raka presidentvalsegrar för Republikanerna, vilket inte hänt på sextio år. Clintons stjärnstrateg James Carville myntade begreppet ”The economy, stupid”, för att ingen i kampanjteamet skulle glömma valrörelsens tema. I den då svaga konjunkturen blev strategin mördande effektiv. Ett drygt år före valet hade president George Bush skyhöga popularitetssiffror. Men när vallokalerna öppnade ansåg över sextio procent att presidenten gjorde ett dåligt jobb.

I grund och botten kretsar alla valrörelser runt ekonomi. Andra frågor har så klart betydelse, men till sist är det människors bild av ekonomin som avgör. Så även i Sverige. När Moderaterna i slutet av 1970-talet blev det största borgerliga partiet var det utifrån en gedigen ekonomisk analys. Skatte- och regleringsivern under de föregående decennierna hade brutit en hundraårig svit av ekonomisk tillväxt. Dåtidens liberaler och centerpartister befann sig väl till vänster om dagens socialdemokrati, och erbjöd svagt eller inget motstånd när Socialdemokraterna och LO dundrade fram med löntagarfonder och ett batteri av snedvridna arbetsmarknadslagar. Moderaterna lyckades emellertid förklara sambandet mellan en allt starkare stat och en allt svagare ekonomi. Några decennier senare bekände sig, om än diskret, ledande socialdemokrater till samma lära. De medverkade aktivt till EU-medlemskap, stränga budgetregler, självständig riksbank, marginalskattereformer, renoveringen av pensionssystemet och mycket mer. Och detta, en huvudmotståndare som tvingas ansluta sig till ens egen analys, är den största politiska seger som kan vinnas.

Även den förra borgerliga regeringsperioden var en produkt av ekonomiska analyser. 2006 bedrev statsminister Göran Persson en valrörelse utifrån en egen bild av ekonomin. Han fastnade vid nyckeltalen och meddelade att ”nu kommer jobben”. Därmed hamnade han steget efter Fredrik Reinfeldt och alliansen, som sköt in sig på en helt ny omständighet: Sverige hade fått en stor och ihållande arbetslöshet som inte hade ett smack med konjunkturläget att göra. Även i den då galopperande ekonomin, när arbetsgivare skrek efter folk, så lommade hundratusentals friska vuxna människor omkring utan något att göra. Det var så arbetslinjen blev en borgerlig kungstanke.

Efterhand började dock även alliansen göra strategiska misstag, exempelvis migrationsuppgörelsen med MP som helt tycktes bortse från alla samband mellan ekonomiska realiteter och den form av migrationspolitik som då fördes. I valrörelsen 2014 uppmanades väljarna att öppna sina hjärtan. Den ekonomiska analysen upphörde att hänga ihop. Och eftersom Socialdemokraterna inte kunde eller ville utmana regeringen på det området blev det istället Sverigedemokraterna som skördade väljare – drygt åttahundra tusen, och på uppåtgående.

Så hur frestande det än må vara: man kan inte som regeringsalternativ lägga så mycket krut på sidofrågor att det skymmer den ekonomiska blicken. Riksdagens och regeringens kalender är skriven utifrån budgetarbetet. Minsta rutinärende måste tröskas genom Finansdepartementet. The economy, stupid!

Vilket för oss in på den politiska debatten i nådens år 2017. Det mesta kretsar kring opinionsmätningar och eventuella regeringskonstellationer efter nästa val. Betydligt mindre kraft ägnas åt vad nästa val ska handla om. Moderaternas kräftgång sysselsätter såväl press som partiaktiva. Några säger att öppnandet för samtal med SD orsakade fallet. Andra säger att det tvärtom är oviljan att opponera mot regeringen och dra nytta av SD som skadat partiet. Jag säger att Moderaternas problem är att de tappat bort ekonomin. Om någon före 2015 hade sagt till mig att moderata företrädare hade kunnat debattera i timmar utan att nämna skatter så hade jag skrattat högt. Men i sin iver att visa hur öppna deras hjärtan inte längre är, har Moderaterna släppt sitt starkaste kort. Dels har de låtit Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna växa som just ekonomipartier. Men vad värre är, i och med avsaknaden av reell ekonomisk konfliktyta har väljarna själva börjat nedprioritera ekonomi när de väljer parti. (Inizio maj 2017.)

Det borde annars inte finnas någon brist på ekonomiska strider att ta. Regeringen har i stort sett lämnat 90-talet och den tredje vägens socialdemokrati bakom sig. Stefan Löfven och de som för ögonblicket råkar vara gröna språkrör samarbetar glatt med Vänsterpartiet om budgeten. Och för varje budget får såväl folk som företag mindre pengar att röra sig med. Prioriteringarna borde vara rena smashbollen för varje högerpolitiker med självrespekt – polisstationer läggs ned samtidigt som vi får en ”jämställdhetsmyndighet”. Sjukvården, denna extremt komplicerade maskin, dras med problem som regeringen tror sig hantera genom att tillföra samma patientmiljard som de skrotade för två år sedan. Just sjukvårdspolitiken har dessutom återtagit tätpositionen på väljarnas priolista, samtidigt som regeringen inte ens har en fast sjukvårdsminister. Att alliansen inte samfällt och skoningslöst drar nytta av denna unika lucka i motståndarens försvarslinje är bortom det begripligas horisont. Det är som om Ronaldo skulle avstå skott när målvakten ligger och sover, för att istället börja gräla med domaren om hörnflaggans placering.

Det råder ingen tvekan om att migrationspolitiken kommer spela stor roll i nästa val. Men Moderaterna lär inte kunna använda den som murbräcka mot Socialdemokraterna. Båda partierna anser redan att den är för stor och dyr. Här går konfliktlinjen istället genom regeringsalternativen. Socialdemokraternas problem heter Miljöpartiet, inte Moderaterna. Och Moderaterna måste i sin tur handskas med Centerpartiet och Liberalerna. Vi vet idag inte vilket av de traditionella blocken som kommer att ha den mest restriktiva linjen. Vi vet bara att SD kommer att vara mest restriktiva, och därmed äga frågan. Att då försöka göra invandringen till valets stora höger-vänster-konflikt är ett dricka ur självmordsbägaren.

Därför måste alliansen återvända till ekonomin, dels för att kunna formulera en sammanhängande och begriplig politik för migration. Men även för sjukvård, skola, arbetsmarknad etc. Och där brister det. Att de fyra forna koalitionssyskonen lyckats enas om att försöka stoppa några av regeringens många skattehöjningar är därför en bra början, låt vara att ingen riktigt verkar veta hur det ska gå till. Men det kommer på sin höjd att bli ett irritationsmoment för regeringen, inte en linje i sanden.

Och om alliansen inte förmår driva en egen agenda, utifrån en egen bild av samhällets styrkor och svagheter, så har den inget erbjudande till medborgarna. Även de väljare som ser regeringens oskicklighet och brist på riktning kan då ändå landa i att en fågel i handen är bättre än tre i skogen. Osäkerheten kommer gynna titelhållarna, inte deras diffusa utmanare.

Regeringen har, som regeringar alltid har, ett försprång när det gäller att ta initiativ. Sverigedemokraterna har den arga outsiderpositionen. Klämd mellan dessa har de borgerliga partierna inget annat val än att erbjuda ett gemensamt och heltäckande politiskt paket, och sedan göra sitt yttersta för att genomdriva det med de metoder som står till buds. Att twittra aldrig så intensivt om varsin hjärtefråga kommer däremot inte att räcka, varken för att vinna valet eller för att regera landet.

Så återvänd till ritbordet.

It’s the economy, stupid.