2016 var året då svenska värderingar återupptäcktes och debatterades. Fokus kom inte oväntat att hamna på värderingar som uppfattas som positiva av oss själva. Till exempel i frågor om jämställdhet, arbetsmoral och tillit mellan människor. Vad som glömdes var att alla kulturer också har negativa drag. Finns det svenska värderingar som vi har anledning att vara stolta över finns det också de som vi borde skämmas över.
Professorn i geriatrik Yngve Gustafson, känd från SVT:s Sveriges bästa hemtjänst, nämnde nyligen en sådan dålig värdering när han förklarade att runt 40 svenskar varje dag dör i sviterna av undernäring. Bakom de direkta orsakerna som kompetensbrist inom äldreomsorgen och sjukvården såg professorn värderingar. Han menade att ”Sverige är ett av världens mest äldrediskriminerande länder” och ”en av världens kulturer som är mest negativ inställd till äldre”. Detta uppenbarade sig redan i språket, menade Gustafsson, som exemplifierade med det latinska låneordet senil, som egentligen är värdeneutralt för åldrad, men som i svenskan blivit ett skällsord (Aftonbladet 19/11).
Börjar man syna det svenska samhället hittar man snabbt många sådana tecken på hur äldre och åldrande nedvärderas, medan ungdom och ungdomlighet görs till kult. Snittåldern hos partiledarna i Sveriges riksdag är lägre än snittåldern hos befolkningen. I public service har det under hösten varit en debatt om att äldre medarbetare tvingas att sluta, även om de vill jobba kvar. Flera undersökningar pekar på att åldersdiskriminering är den vanligaste formen av diskriminering på arbetsmarknaden. Men hur ofta hör vi den debatteras? Runt en kvartsmiljon svenskar är fattigpensionärer. Deras små inkomster är inte tillräckliga ens för att bevara den egna hälsan eller att ta del av samhällslivet. Gruppen växer snabbt.
Strax före jul kom nyheten om att äldre på ett kommunalt äldreboende i Trelleborg nu skulle serveras enkel mat som fil och gröt på kvällarna. Ansvariga politiker redovisade utan omsvep de ekonomiska argumenten. De verkade inte se något moraliskt fel i besparingen. Går det att tänka sig att politiker skulle våga utsätta någon annan grupp än äldre för samma besparing?
Svenska politiker älskar att berätta att de står för människans lika värde. Om hon inte fyllt 65 år bör de då kanske tillägga. Det måste förändras. Kan 2017 bli året då vi på allvar börjar ta i itu med våra dåliga svenska värderingar kopplade till äldre och åldrande?
