Det säkerhetspolitiska vakuum som uppstår när länder som USA och Storbritannien backar undan förblir inte tomt, utan fylls snabbt av andra aktörer. I det syriska inbördeskriget är det Ryssland och Iran som har tagit initiativet och som nu med vapenmakt säkrar Assads styre. En diktator som får hjälp av en autokrat och en teokrat, som den amerikanske senatorn John McCain uttryckte det.
Krig är till sin natur grymt och präglat av friktioner som inte kan förutsägas. Men krig kan ändå föras på olika sätt. Den västerländska krigföringen i Irak och Afghanistan hade sett annorlunda ut om det inte funnits en vilja att undvika civila förluster.Att skapa förtroende hos lokalbefolkningen och möjliggöra återuppbyggnaden av länderna var de USA-ledda koalitionernas politiska mål, vilket avspeglades i en återhållsamhet med de militära maktmedlen.
När amerikanerna till exempel belägrade Falluja under Irakkriget präglades striderna av amerikanernas försök att få civila oskadda ut ur stridsområdet. Under den pågående belägringen av Aleppo ser vi en helt annan krigföring. Den syriska regimen, med stöd från Ryssland och Iran, anfaller utan hänsyn till civila förluster. Flyende och hjälpbehövande civilister verkar närmast ses som verktyg för att demoralisera motståndaren och tära på hans resurser. Finns det en underliggande moral är det den att det krig är minst grymt som tar slut snabbast. Men inte ens när motståndaren sträcker vapen skonas han.
Tittar man på skillnaderna i hur ryska respektive västerländska krigsmakter agerar i en konfliktzon håller ingen kålsuparteori. Krig förs alltid inom en kulturell kontext om vad som är acceptabelt och inte. Det finns en skillnad mellan Öst och Väst i hur man värderar människoliv. Och det finns definitivt en skillnad mellan hur demokratier och diktaturer agerar.
Efter folkmordet i Rwanda och krigsbrotten i Bosnien på 90-talet fanns det i Västvärlden en beslutsamhet om behovet att intervenera när regimer begick brott mot mänskligheten. Orealistiska förväntningar ledde dock till besvikelse efter Irak, Afghanistan och Libyen. Väljarna i de västliga demokratierna var trötta på krig.
När David Cameron år 2013 försökte förmå det brittiska parlamentet att tillåta intervention mot Assad blev han nedröstad. President Barack Obamas eftermäle kommer att fördunklas av hans passivitet i Syrienfrågan.
Det enda positiva som skulle kunna komma ur blodbadet i Aleppo är att de västerländska demokratierna inser att säkerhetspolitisk isolationism inte är ett alternativ.
När Aleppo diskuterades i brittiska underhuset i veckan talade den tidigare finansministern, numer vanlige konservative ledamoten, George Osborne på det temat. Osborne menade att Aleppo inte är en överraskning, utan den oundvikliga konsekvensen av att Väst inte agerade i tid. När Väst är passivt lämnar det utrymme för andra makter att påtvinga världen sina idéer och sitt styre. Eller som Osborne avslutade: Antingen formar man världen eller låter sig formas av den.
