Sommaren 2022 har hittills varit en ren PR-katastrof för den svenska advokatkåren. På kort tid har flera enskilda advokater fällts för allvarliga brott eller avslöjats med väldigt olämpliga relationer.
Tidigare i juni dömdes en brottmålsadvokat i södra Sverige för grovt skyddande av brottsling. Advokaten hade hjälpt till att plantera ut falska bevis åt sin klient som stod åtalad för mordförsök. Bara några dagar innan dömdes en annan advokat till tre års fängelse för grov näringspenningtvätt – han hade hjälpt kriminella att tvätta pengar. Ungefär samtidigt meddelade Advokatsamfundet att en advokat i Gävle blivit utesluten ur samfundet på grund av dennes kärleksrelation med en gängledare.
Och nu i juli kom domen mot två kända, numera uteslutna, försvarsadvokater i Stockholm som misstänks ha missbrukat sina positioner för att hjälpa kriminella gäng. En av dem, som gått under namnet ”Kungen” i kriminella kretsar, dömdes för förberedelse till mord. Den andre, som gick under namnet ”Prinsen”, dömdes för medhjälp till synnerligen grovt narkotikabrott och för brott mot yppandeförbud. Påföljden blev sex respektive fyra års fängelse.
Att Advokatsamfundet måste utöva bättre tillsyn över advokatkåren har stått klart ganska länge. Sommarens exempel med oprofessionella och högst olämpliga gangsteradvokater är trots allt inget nytt. Lägg därtill kritiken mot advokater som saltar sina räkningar och det står klart att det behövs nya granskningsrutiner. Samtidigt har samfundet fått kritik, bland annat från åklagare, för att ha en väldigt utdaterad anmälningsfunktion - handläggningen är skriftlig och bevis i form av ljudfiler ska transkriberas och skickas in med snigelpost.
Det ska givetvis klargöras att de allra flesta advokater är professionella och skickliga i sin yrkesutövning. Men det räcker med några få rötägg för att rucka allmänhetens förtroende för advokatkåren – särskilt när det gäller individer som rör sig i gängkriminella miljöer. Inte blir det heller bättre om det framstår som att samfundet inte tillmötesgår kritiken.
För så ser det tyvärr ut. Advokatsamfundets generalsekreterare, Mia Edwall Insulander, tycks stundtals vara mer bekymrad över tonen i debatten. Samfundets ordförande Eva-Maj Mühlenbock har i sin tur avfärdat kritiker, däribland åklagaren och liberalpartisten Paulina Brandberg, för att ha kommit med ”oinitierade inlägg”. För utomstående framstår det därför som att Advokatsamfundet är mer intresserad av att försvara ämbetet – och dess privilegier – än att bära sin del av ansvaret för att verka för ökad tilltro till rättssamhället.
Det påminner lite grann om det svenska civilsamhället och kritiken mot det omtalade studieförbundet Ibn Rushd. Trots samröre med ickedemokratiska aktörer har tunga organisationer som Amnesty, Studieförbundet Vuxenskolan och Folkbildningsrådet ridit ut till studieförbundets försvar. Men varje gång konkreta exempel på extrema samarbeten lyfts fram har Amnesty och kompani rundat kritiken för att i stället tala om folkbildningen, religionsfriheten eller något annat viktigt värde som anses vara hotat. Det har varit viktigare att försvara studieförbundets tillgång till skattemedel, kanske av rädsla för att andra aktörer kan komma att förlora skattefinansiering, än att ta avstånd från organisationens samröre med antidemokratiska krafter.
Advokatsamfundet måste inse att det inte bara är folks förtroende för advokatkåren som står på spel om man inte axlar sitt ansvar. I förlängningen hotas även samfundets självständighet. Om samfundet inte utövar tillräcklig tillsyn över sina medlemmar kan ansvaret alltid tilldelas en statlig myndighet.
